Mohammed Hanif
Mangon som sprängdes
(A Case of Exploding Mangoes, 2008)
Övers. Johan Nilsson
Brombergs förlag, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
Under elva års tid regerades Pakistan av generalen Mohammed Zia ul-Haq. Generalen störtade den folkvalde presidenten Ali Bhutto i en oblodig kupp 1977 och lät två år senare hänga denne. Han upplöste de politiska partierna och satte stopp för de demokratiska val han utlovat, inskränkte kvinnornas rättigheter och straffade regimkritiker med offentlig prygel. Sig själv utnämnde han till president och sitt handlande försvarade han med hänvisning till islam. Dock blev han snart populär i USA. Han stödde nämligen helhjärtat den afghanska motståndsrörelsen mot den sovjetiska ockupationsmakten.
Slutet på Zia ul-Haqs styre kom plötsligt. I en flygolycka i augusti 1988 omkom generalen och med honom flera höga pakistanska militärer och dessutom USA:s ambassadör. Med Zia borta föll militärdiktaturen omgående samman och vägen öppnades för en civil regering. Men vad hände egentligen – handlade det om ett tekniskt fel i planet eller föll Zia offer för ett attentat?
Om detta har det spekulerats i det oändliga och något definitivt svar på alla frågor har inte kunnat ges. Kring den mystiska olyckan kretsar också Mohammed Hanifs debutroman, som två år efter originalet kommit ut i en fin svensk översättning. Författaren har själv en bakgrund som stridspilot i det pakistanska flygvapnet men är mest känd som journalist. Han har därtill skrivit för teatern och regisserat film. Under flera års tid har han varit bosatt i Storbritannien men är nu tillbaka i sitt hemland.
Mangon som sprängdes kan bäst beskrivas som en satir med verklighetsbakgrund. Flera av personerna, först och främst diktatorn själv, är autentiska och man kan därför undra om det inte krävts en hel del mod för att skriva boken. Zia ul-Haq må vara död och begraven sedan årtionden tillbaka men hans islamistiska idéer är inte utrotade; många ser honom fortfarande som en ödmjuk och gudfruktig ledare.
I romanen, däremot, framträder en folkskygg och vidskeplig tyrann – ständigt redo att låta sig vägledas av slumpvis valda Korancitat: ”Han hade börjat fråga den heliga boken till råds varje dag, som om den inte alls innehöll Guds ord utan hans dagliga horoskop på sista sidan i Pakistan Times.” Rädslan för attentat har gjort Zia till en veritabel fånge i sitt presidentpalats och alla möten mellan honom och ”folket” är strängt regisserade. I vartannat romankapitel får läsaren följa generalen fram till det obönhörliga slutet och driften med fåfänga och intrigerande militärer är bitvis mördande. När den är som bäst är Hanifs prosa klar och samtidigt mättad med en syrlig ironi som gör Mangon som sprängdes verkligt rolig att läsa.
I den andra hälften av kapitlen framträder en annan huvudperson, den unge flygkadetten Ali Shigri. Denne är son till en legendarisk säkerhetsöverste som påstås ha tagit sitt eget liv. Sonen däremot anar mord och läsaren förstår snart hur skeptiskt inställd till hela det militära ledarskapet han är. Redan i inledningskapitlet talar han om flygolyckan som om han i förväg vetat att den skulle äga rum. Hans tal om ”ett brott som begås efter att man har avtjänat straffet” sätter därefter sin prägel på handlingen. Men vari består egentligen brottet? Det är det svårt att bli exakt klar över, tycker jag som läsare. Ett påtagligt straff utlöses i alla fall av att en av flygkadettens logementskamrater, tillika hans nära vän, försvinner och med honom ett helt flygplan.
För nu misstänker Ali Shigris överordnade honom för onda avsikter, för samröre med sin försvunne kamrat. Varpå en absurd händelsekedja följer. Ena gången spärras Ali Shigri in på en stinkande toalett, andra gången i en uråldrig fängelsehåla där han kommunicerar med en gammal fackföreningskämpe genom ett hål i väggen ... men plötsligt är han åter fri att drilla sina underlydande i vapenträning! Berättelsen om diktatorns sista dagar förvandlas på så vis till en sannskyldig skröna och det är inte alltid lätt för läsaren att hålla reda på sammanhangen.
