Under tio år intervjuade författaren och journalisten Jennifer Clement kvinnor i ett Mexiko där våldet oavbrutet eskalerar. Nu har hennes bok om flickorna som ständigt lever med risken att rövas bort, bli sexslavar och så småningom helt försvinna, kommit på svenska.
En imponerande roman som synliggör orättvisor på ett både kraftfullt och poetiskt sätt, menar Karavans Lina Hagelbäck.
Jennifer Clement
En bön för de stulna
(Prayers for the Stolen, 2014)
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2015
”Jag behöver kanske slå ut dina tänder, sa mamma.”
Flickan Ladydi Garcia Martínez bor med sin mor i bergsbyn Guerrero i sydöstra Mexiko, nära den falnade turistorten Acapulco. Hennes bartenderfar (”Skitstöveln” som modern kallar honom) har försvunnit för att arbeta i USA och ryktet, som är viktigare än sanningen, säger att han har en ny familj där. Det bor nästan inga män i Guerrero. De har flytt över gränsen till Staterna för att få ett bättre liv eller så har de anslutit sig till knarkkartellerna.
Ladydi och hennes vänner lever i konstant skräck för att bli stulna av narkotikasmugglare, tvingas bli sexslavar, mördas och sedan anonymt dumpas någonstans. Därför gör de sig så fula som möjligt, går i pojkkläder och har grävt gropar som de gömmer sig i om de hör ljudet av bilar. De gnuggar sina tänder med gul och svart tusch så att emaljen ska se rutten ut. ”Det var nästan mörkt när mamma drog bort palmbladen från gropen och hjälpte mig upp. Vårt lilla hus var pepprat med dussintals kulor.” Våldet är vardag. Att ringa polis är det dummaste man kan göra. Ständiga nyheter om saknade kvinnor och flickor kommer, lik hittas, den korrupta militären släpper med sina helikoptrar ner växtgifter över byarna istället för att bespruta fälten med opiumvallmo.
Trots de hot som finns mot invånarna i Guerrero och trots hettan bland albinoskorpioner och korallormar kan tillvaron vara vacker. Vänskapsbanden är starka och svart humor ett skydd mot rädsla. Mitt i den fattiga byn finns en skönhetssalong som drivs av Ruth” som föddes ur en sopsäck fylld med smutsiga blöjor”. Ladydis mor Rita är en alkoholiserad kleptoman som slänger ur sig den ena tragikomiska absurditeten efter den andra. Hon har byggt en ölkyrkogård av hundratals bruna flaskor, skyller stint olyckor i sitt liv på en spåkvinna hon mötte i sin ungdom och om hennes förlupne man skulle komma tillbaka skulle hon bjuda honom på en soppa gjord på spott, mensblod, grön chili och avslitet hår. Sedan hugga ihjäl honom med macheten. Hennes grannar är väl medvetna om att hon kommer att stjäla ett nagellack eller en gaffel när hon kommer på besök och tar det med ro, har inget av värde hemma. Ladydis närmaste vänner är skönheten Paula som så småningom blir stulen, Estefani som är ”en bit av natten” och Maria som tror att tuggummi kan ersätta vatten och mat. När de har gått ut mellanstadiet upphör skolverksamheten. Ingen lärare vågar sig längre dit, trakten är för farlig.
Så småningom lyckas Ladydi genom Marias bror knarkhandlaren Mike få anställning som tjänsteflicka hos en rik familj i Acapulco. All lyx hon får se där gör först fysiskt ont i henne, hon går över marmorgolv och hör sin mors röst: ”Titta på det här jordgolvet! Din far älskade oss inte ens tillräckligt för att kosta på oss en säck cement.” Snart vänjer hon sig ändå vid AC och jacuzzi – hennes arbetsgivare är bortresta och verkar aldrig komma tillbaka. Hon intresserar sig passionerat för trädgårdsmästaren Julio och förföljer honom när han klipper gräset, vattnar rosorna. ”Han klev rakt in i min kropp. Han klättrade uppför revbenen och in i mig. Vi promenerade i den tysta trädgården och förälskade oss till ljudet av saker som beskars och planterades.” Sagan får ett brutalt slut eftersom Mike gör henne till medbrottsling till ett vidrigt brott. Oskyldig är hon plötsligt på väg till kvinnofängelset Santa Marta i Mexiko City.
Ladydi är berättaren i En bön för de stulna och historien hoppar snyggt men lite oklart mellan dåtid och nutid. Man vet inte hur gammal hon är eftersom hennes barndom för det mesta beskrivs i presens medan ett äventyr när hon är i femtonårsåldern kan pågå i imperfekt. Hennes röst är genomgående vuxen. Det skapar viss otydlighet men fungerar. Svårare är det med luckorna i det här annars mycket imponerande bygget. En hel del spekulationer ägnas till exempel åt Marias förestående operation av sin harmynthet, läkarna kommer äntligen till byn efter åratals frånvaro, men man får inte reda på hur det går för Maria. Trådar klipps ibland tvärt av, reaktioner på viktiga händelser uteblir. Det är den enda kritiken jag har eftersom romanen vibrerar av guld. Språket är osentimentalt, rastlöst och handlingen frätande. Det sprakar om sakligheten hos Ladydi och de många våldsamma bilderna den här boken ger sin läsare stannar kvar.
En bön för de stulna handlar om högst aktuell misär, om flickor mindre värda än djur, om unga kvinnokroppar söndertatuerade av cigaretter. Det är fruktansvärt och det är stor poesi. En rak närvaro och briljans hos texten, ett nytt sätt att skriva kraftfullt, ja, hoppingivande om de mest trasiga öden. På nära nog varje sida överraskas man av oväntade språkkast, rå humor eller diktrader såsom: ”Djungeln svällde och drog ihop sig.” Det är konst att smälta samman massiv research, reportage och skönlitteratur på det här sättet. Att intensivt ge röst åt de mest skyddslösa, ge dem värdighet i ett helvetessamhälle, avstå från offerglorifieringen. Karaktärerna verkar autentiska, som fången Luna som tvingas trivas i fängelset eftersom hon är otrygg överallt annars, tatueraren Violeta som luktar blod och den av insektsmedel astmatiska Aurora som dödade fem mäktiga maffiamedlemmar i Tijuana genom att lägga råttgift i deras kaffe.
Författaren och journalisten Jennifer Clement kallar sin roman ”ett rekviem över Mexiko” (DN 24/4-15). Detta ur kvinnornas perspektiv. Under tio års tid intervjuade hon fruar till knarkkungar, kvinnliga fångar och gömda kvinnor med skyddad identitet. Allra mest berördes hon av de stulna flickornas berättelser. Just de gropar där de låg och tryckte för att inte bli kidnappade gav henne en bild av gravar för levande. När hon var i Sverige i april berättade hon i tv-programmet Babel att den synen blev inledningen till En bön för de stulna. ”Som människorättsaktivist är jag intresserad av grymheten mot de rättslösa, men även av de svagas möjliga vapen och hämndbegär”, var några av hennes ord i intervjun.
Clement är amerikanska, men bor och är uppvuxen i Mexiko City. Mellan 2009 och 2012 var hon ordförande för mexikanska PEN. Utöver föreliggande bok har hon skrivit ett flertal diktsamlingar och romaner, varav en handlade om konstnären Jean Michel Basquiat. En bön för de stulna blev enormt uppmärksammad när den kom 2014, översattes och översätts till en mängd språk och belönades med The Sara Curry Humanitarian Award. Man får den sällsamma och ovanliga känslan av att den här boken kan göra skillnad, synliggöra orättvisor på ett skimrande hårt sätt. En eloge till Niclas Hvals strålande översättning. Avslutningsvis ännu en rad ur romanen: ”I Guerrero har vissa taxibilar en pappskylt på instrumentbrädan där det står Inga blodiga kroppar.”
