Alain Mabanckou
I morgon fyller jag tjugo
(Demain j’aurai vingt ans, 2010)
Översättning: Karin Lidén
Weyler förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2013
När Alain Mabanckou för fjärde gången översätts till svenska är det med en barndomsskildring från hans västafrikanska hemland Kongo-Brazzaville. En pojke, jämngammal med författaren, berättar i korta episoder om sina uppväxtår i hamnstaden Pointe-Noire. Till att börja med är Michel i tioårsåldern men sedan är det svårt att riktigt få grepp om pojkens ålder. Han hinner faktiskt aldrig bli så gammal som boktiteln antyder. Alain Mabanckou själv är i alla fall född 1966 och romanhandlingen utspelas följaktligen under slutet av sjuttio- och början av åttiotalet.
I en intervju har Mabanckou berättat att hans skrivprojekt alltid börjar med att han söker och inväntar den rätta rösten, snarare än de rätta orden. Och Michels röst känns onekligen autentisk i sin blandning av oskuld och genomskådande, lite lillgammal klarsyn. Kapitel följer på kapitel, episod på episod, och läsaren stiger in i en värld sedd med pojkens ögon. Romanen är full av humor men inte av den absurda och svarta humor som präglar de tidigare översatta Slut på kritan, Ett piggsvins memoarer och Black Bazar.
Michels familj, en storfamilj uppdelad på två fruar, tecknas i stället med en kärleksfull och godmodig humor. Pappan flyttar varje vecka fram och tillbaka mellan sina fruar som båda kallas ”mamma” av Michel. Samtidigt bevakar pojken ängsligt familjens revir: pappa får inte pussa andra kvinnor på munnen och får Michel syn på en man som visslar efter hans vackra mamma kastar han sten. Men blod är inte alltid starkare än vatten för Michels älskade pappa är ”egentligen” inte hans pappa. Däremot lider Michels ”egentliga” mamma svårt av att inte kunna få barn med pappan. (Två små flickor har redan dött för henne, ingen av dem hann ens få namn. När Michel samtalar med dem i sina böner kallar han dem Syster Namnlös och Syster Stjärna.) Ju längre romanen fortskrider desto större växer sig mammans – och därmed hela familjens – problem.
Michel är en skarp iakttagare av verkligheten men hans nyktra iakttagelser färgas av folktrons traditioner och effekten blir gärna komisk: ”En likvaka varar minst ett par tre dagar, vissa kan pågå upp till ett par veckor, det är om den döde inte är nöjd med sin familj och tjurar i kistan. (...) Det finns till och med döda som är väldigt opålitliga och som retas när de ska föras till kyrkogården.”
Också den politiska verkligheten tränger sig in i hans medvetande. Kongo-Brazzaville är vid den här tiden en sovjetallierad enpartistat, den officiella retoriken därefter och den mördade presidenten Marien Ngouabi något av ett helgon. Michels egen morbror, direktör för en bilfirma, är full av revolutionär svada men håller sig gärna framme om det finns pengar att tjäna. Pappan, däremot, lyssnar regelbundet på radiosändningar från ”Voice of America” och den vägen öppnas Michels fantasivärld för figurer som Irans avsatte shah och den elake Idi Amin. De partier som på detta sätt refererar storpolitiska händelser hör dock knappast till romanens starkaste. Då är det en mycket starkare upplevelse att läsa om de döda och vad de har för sig, om Michels mamma-pappa-barn-lekar med flickan Caroline och om hur han vänder sig till sina döda systrar. Här finns den varma och levande historieskrivning som utgör den stora behållningen med Mabanckous roman.
Alain Mabanckou debuterade som författare 1998 och har sedan dess gett ut ett tjugotal romaner, diktsamlingar och essäböcker. Flera av dem har prisbelönats. Han har levt i Frankrike sedan slutet av åttiotalet och delar numera sin tid mellan Paris och Los Angeles där han är professor i fransk litteratur.
