Evenkerna är ett folk som bor i norra Kina. Traditionellt har de levt i en nära relation med den omgivande naturen, fött upp renar och jagat och fiskat. Två romaner om evenkernas liv har nu publicerats på svenska, Lin Engdahl har läst.
Chi Zijian
På floden Arguns södra strand
(E'erguna he you'an, 2005)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2018
Balajieyi
Ett brokigt band om renens horn
(Xunlu jiao shang de caidai, 2015)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019
Officiellt har Folkrepubliken Kina femtiofem minoritetsfolk. Ett av dem är evenkerna, som lever i landets nordligaste delar: Inre Mongoliet och provinsen Heilongjiang. Folkgruppen är en av landets minsta, med drygt 30 000 individer. Ungefär lika många evenker lever i Ryssland och Sibirien. Traditionellt har evenkerna hållit till i bergen och skogarna och livnärt sig på renuppfödning, fiske och jakt. Deras ursprungliga livsstil och kultur är inte helt olik de skandinaviska samernas, evenkerna har också bott i kåtor och konstant flyttat mellan olika visten. I dag bor majoriteten i moderna bosättningar och endast ett hundratal livnär sig på att föda upp renar. Nu finns två (!) skönlitterära skildringar om evenkerna för första gången tillgängliga för svenska läsare: Chi Zijians På floden Arguns södra strand och Balajieyis Ett brokigt band om renens horn. Båda är skrivna på kinesiska.
På floden Arguns södra strand utkom 2005 och belönades tre år senare med ett av Kinas främsta litteraturpriser: Mao Dun-priset. Romanen är skriven av den väletablerade, hankinesiska författaren Chi Zijian. Hon föddes 1964 i en liten by utanför Mohe, landets nordligaste stad, men är i dag bosatt i Harbin i Heilongjiang. I sitt författarskap återkommer hon till sin hemprovins, som kan beskrivas som en smältdegel av japansk, manchurisk, rysk och kinesisk kultur.
Huvudpersonen i På floden Arguns södra strand är en nittioårig namnlös evenkisk kvinna. Uppkrupen på en ärrad renfäll berättar hon om sitt liv. Melankolin och vemodet löper som röda trådar genom historien. Redan inledningsvis konstaterar huvudpersonen: ”Den kalla kåren är mitt tidigaste minne.” Uppe i bergen pågår en konstant kamp mot minusgraderna och snön, mot de vilda människoätande djuren men också mot periodvisa prövningar som renpest och svält. Evenkerna lever isolerade, men ibland gör sig omvärlden påmind. Exempelvis tvångsrekryteras männen för att spionera på ryssarna under den japanska ockupationen och grundandet av lydstaten Manchukuo (1931–45).
På floden Arguns södra strand följer ingen traditionell dramaturgisk kurva, utan huvudpersonen viker återkommande av i sidoberättelser om de andra i ulilen, klanen, vilket också bidrar till berättelsens makliga tempo. Mest intressanta är passagerna som detaljerat redogör för olika traditioner, som att evenkerna kraxar som korpar när de äter björnkött för att övertyga björnens själ om att de är fåglar och inte är människor som äter köttet, och ritualer som utförs av klanens schaman varje gång någons liv är i fara. Skickligt fångar Chi Zijian evenkernas starka och religiösa band till naturen. Inte bara genom att noggrant skildra vardagslivets gång i samklang med årstidernas växlingar – ”våren är en medicin som läker sjukdomar” – utan också genom ett unikt bildspråk med utgångspunkt i besjälandet av djur- och växtliv.
Enligt dess förord har På floden Arguns södra strand mött viss kritik bland evenkerna eftersom den ”inte är helt dokumentär”, därför är det särskilt intressant att läsa den i förhållande till Ett brokigt band om renens horn. Denna roman är nämligen skriven av evenken Balajieyi Keradam, som föddes 1942 i Inre Mongoliet. Hon har levt största delen av sitt liv som renskötare. Först 2012, då hon drabbades av sjukdom, lämnade hon bergen. Balajieyi skriver främst för att bevara kunskapen om sitt folks traditionella livsstil.
Ett brokigt band om renens horn utspelar sig under ungefär samma tidsperiod som Chi Zijians roman. Men istället för att skildra individuella levnadsöden inom en flerfamiljsklan fokuserar den främst på två personer från två olika klaner. Huvudpersonen är nittonåriga Dasja, som lämnas ensam kvar för att ta hand om småsyskonen och familjens sjuka renar när hennes föräldrar ger sig av till handelsmarknaden. En natt stöter hon på Pasjenka, en ung man som räddar henne från vargen, men som också skrämmer henne eftersom hon i sin oro och fantasi misstar honom för en demon. Mötet blir början på en kärlekshistoria, som bland annat försvåras av att Pasjenkas föräldrar lovat bort honom till en annan kvinna.
Balajieyis roman lägger också stort fokus på vardagslivet som renskötare och jägare. Men till skillnad från Chi Zijian antar hon inte ett didaktiskt utifrånperspektiv i sitt berättande – hon känner sig inte nödgad att stanna upp och förklara hur och varför saker och ting sker, utan i Balajieyis värld är allt som inträffar självklart. Texten speglar också den ömma och personliga relation evenkerna har till sina renar. Romanen är skriven på ett rakt språk, och utgörs till stor del av längre dialoger. Trots att texten också innehåller en rad uttryck på evenkiska – som är ett tungisiskt språk – är den ändå följsam, då översättaren Anna Gustafsson Chen både har transkriberat dem till svenska med inspiration från det nordsamiska alfabetet och försett romanen med en utförlig ordlista.
Med utgivningen av dessa romaner med fokus på evenkerna gör Bokförlaget Wanzhi en viktig kulturgärning. Romanerna ger inte bara värdefulla insikter om en marginaliserad folkgrupps historia och livsvillkor, utan synliggör också att det finns flera Kina. Dessa bilder bryter mot våra etablerade föreställningar men ligger samtidigt kanske inte så långt bort från oss själva.
