Nawal el Saadawi
Den stulna romanen
(Al-riwaya al-masruqa, 2008)
Övers. Marie Anell
Ordfront förlag, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010
I en passage i sin senaste roman knyter Nawal el Saadawi an till hjältinnan i en av sina tidigare romaner, Och tiden står stilla vid Nilen. I en slutlig desperat protest mot exploatering och rättslöshet slår den gamla bondkvinnan Zakia där en yxa i skallen på sin bys överhuvud. I den nya romanen dyker en sonson till henne, Nasim, upp som en folkets förkämpe. Vid en demonstration fängslas han och blir därefter torterad till döds.
Den socialrevolutionära medvetenheten som finns hos Saadawi kombineras och överträffas av ett än större raseri över kvinnornas undertryckta ställning, även om kvinnorna hon skildrar bara i enstaka fall blir upproriska till följd av detta. Nasims öde leder nämligen över till den nya romanens huvudperson, Bodour. Hon har beundrat honom mycket och föder honom en dotter som hon dock överger på gatan, eftersom hon inte öppet kan tala om vem fadern är och hon själv tillhör överklassen, dotter till en av de fria officerarna (som störtade monarkin 1952). Hon tvingas istället in i ett äktenskap med en fähund till journalist, som så småningom blir en uppburen kolumnist i den regeringstrogna pressen. Själv blir hon en utåt respekterad litteraturkritiker. Men hon är fylld av samvetskval över sin opportunism och inställsamhet. En annan sida av sitt liv lever hon ut genom att i hemlighet skriva på en roman. På kaotiskt lösa papper bekänner hon vad hon verkligen tycker. Detta framförs av hennes alter ego, Badriya, som ofta diskuterar med henne och ifrågasätter den korruption och censur som trängt in i varje hörn av det privata och offentliga livet. Till slut, när Bodour flytt hemifrån, blir romanen stulen. Den publiceras strax därpå i hennes mans namn.
En effektfull utmaning mot detta förljugna, patriarkala samhälle med dess över- och underordning levererar Zina, Bodours övergivna dotter. Hon har växt upp till en stolt, frigjord kvinna som älskar sång och dans, sådant som bryter ned skrankor mellan människor. Som framgångsrik pianist och textförfattare väcker hon både beundran och avund. De religiöst sinnade försöker mobilisera islam, vilket inte stoppar henne, och upplösningen blir dramatisk.
Ingen författare har med så vild kraft som Nawal el Saadawi gisslat det dubbla sexuella och sociala förtrycket i det arabiska samhället. Mannen och religionen hängs ut som aldrig förr. Men det högljudda tonläget inkräktar tyvärr på människoteckningen. Saadawi skiljer på ett övertydligt sätt på de onda (de liderliga männen), de handlingsoförmögna (deras kvinnor) och de goda (gatans folk). De många personer hon föraktar eller hatar ger hon genomgående motbjudande yttre drag med detaljer som ofta upprepas. Hennes hjältar (som egentligen bara är två till antalet, Nasim och Zina) ser verkligen också ut som hjältar, resliga och rakryggade med målmedvetna, självuppoffrande personligheter. Till slut kan Saadawi dock, trots sin sociala och politiska agenda, inte antyda att någon revolutionär förändring skulle vara möjlig utan romanen utmynnar i självuppgivenhet och resignation.
