José Eduardo Agualusa
Sällskapet för ofrivilliga drömmare
(A Sociedade dos Sonhadores Involuntários, 2017)
Översättning: Irene Anderberg
Bokförlaget Tranan, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2021
I romanen En allmän teori om glömska, utgiven i svensk översättning 2017, skrev den angolanske författaren José Eduardo Agualusa om glömskan, främst den medvetna och undanträngande, på ett sätt som rymde både politiska, psykologiska och existentiella övertoner och underförstådda betydelser. I den roman av Agualusa som nu ges ut på svenska, även den i Irene Anderbergs översättning, handlar det i stället om drömmarna, fast som bokens titel Sällskapet för ofrivilliga drömmare antyder är de omedvetna, dessutom gemensamma.
Agualusa berättar om en journalist som gör ett gåtfullt fynd under en simtur. Han finner en kamera med drömartade bilder på en vacker kvinna. Han lyckas med viss möda identifiera henne, en moçambikisk fotograf och konstnär bosatt i Sydafrika. Hon iscensätter sina egna drömmar och fotograferar dem. Genom journalisten möter vi också en hotellägare med ett förflutet som torterare hos Unita. Han drömmer inte själv, men han dyker upp i andras drömmar. Därför skickar regimen honom till Kuba för att undersökas: finns det en erfarenhet bortom den strikt rationella eller är den forne krigaren blott en omstörtare och spion?
Genom den moçambikiska fotografen kommer så journalisten i kontakt med en brasiliansk forskare som har tagit fram en kamera som kan fotografera drömmar; dessa behöver inte återgestaltas i vaket tillstånd för att bli åtkomliga.
Vid sidan av de centrala gestalterna möter vi ett rikt galleri av personer som dyker upp i texten och nästan lika snabbt försvinner. De kan vara drömmare eller unga rebeller, gamla gerillakrigare – både MPLA- och Unitasoldater hör hemma i intrigbygget – som odlar sitt motstånd mot regimen eller blivit korrumperade medlöpare och mer flytande gestalter som journalisten som främst är iakttagare till dess han tvingas ta ställning då hans dotter grips av polis efter en dödsföraktande demonstration mot republikens president.
Här finns en politisk tendens, men den är mer maktkritisk än öppet ideologisk. Vad gestalterna minns från det långvariga inbördeskrig som följde på Angolas självständighet 1975 är våldet och övergreppen, begångna av alla sidor. Eller så minns de dem inte, hotellägaren lever i glömska. Men alla är på ett eller annat sätt traumatiserade, precis som kvinnan som låser sig inne i trettio år i en barrikaderad lägenhet i En allmän teori om glömska.
Den politiska tematiken aktualiseras hela tiden indirekt, genom de gestalter som journalisten möter eller de erfarenheter som kommer fram genom hotellägarens berättelser och dagboksanteckningar. Det centrala i Agualusas roman och utgångspunkten för vad som sker är i stället drömmarna och den osäkerhet som dessa skapar. När journalisten träffar den kvinnliga fotografen, Moira, i Kapstaden säger han att han inte förstår vad hennes fotografier betyder. Hon svarar:
”Vad de betyder? Jag söker inte något som ska betyda någonting. Tvärtom, jag vill ha något som upplöser sakernas vanliga betydelse.”
Och här tror jag att vi ser idén bakom Agualusas roman och den syn på drömmarna som den förmedlar. De behöver inte ha en erfarenhetsmässigt godtagbar förklaring. Att människor som aldrig haft en aning om varandras existens, eller om identiteten hos den man som dyker upp i deras drömmar, drömmer om samma man utstyrd i samma kläder i allas drömmar behöver inte förklaras. Agualusa är trogen den magisk-realistiska verklighetsuppfattning han sätter i spel. Det viktiga är inte att förklara, utan att förvilla. Genom sin gestaltning sätter Agualusa gängse förklaringar ur spel, och han blottlägger något annat bortom det givna. Och vi behöver inte omedelbart kunnat gripa detta andra. Det viktiga är att det finns och att det formar våra liv. José Eduardo är konsekvent i sin lysande gestaltning av detta.
