2011 vann NoViolet Bulawayo det afrikanska Cainepriset för sin novell om ett gäng hungriga barn i Paradise, en zimbabwisk kåkstad. Berättelsen om dessa barn växte till en roman som nu har kommit på svenska.
I Vi behöver nya namn är en central fråga hur en plats blir till och vilket liv som kan levas där. Erik Falk har läst.
NoViolet Bulawayo
Vi behöver nya namn
(We Need New Names, 2013)
Översättning: Niclas Hval
Wahlström & Widstrand, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2015
I öppningsscenen i NoViolet Bulawayos debutroman Vi behöver nya namn, fint översatt av Niclas Hval, är huvudpersonen, den 10-åriga Darling, och hennes gäng på väg till Budapest. Budapest är en stadsdel i Harare och där finns det guavor att stjäla. Darling och gänget är hungriga, de har inte ätit på hela morgonen och gör sin räd in i området med välansade trädgårdar och dignande fruktträd som de vita husägarna inte bryr sig om. Eller som Darling, som också är berättaren, beskriver det: Budapest är som ”ett annat land … ett fint land där det bor folk som inte är ett dugg som vi. Fast man ser i och för sig inte något som bevisar att det bor verkliga människor här, till och med själva luften är tom: ingen härlig mat lagas, inga lukter, inga ljud. Bara ingenting.”
Tydligare än så kan kontrasten mellan stadens delar knappast göras. Paradise, där Darling, Chipo, Horungen, Stinez, Gudvet och Shbo bor är, med grym språklig ironi, ett slumområde. Det rika Budapest ligger nära, barnen behöver bara korsa Mzilikazi Road och lite bush, men korsar en gräns till ett annat land, eller närmast ett annat universum. De två områdena gränsar till varandra men ligger på varsin sida en avgrund som är ekonomisk, social, existentiell – och sinnlig.
Hur skapas en plats och vilka liv kan levas på den platsen? Urbanteoretikern David Harvey har påpekat att platser blir till genom en blandning av fysiska ingrepp, symboliska representationer, sociala och materiella relationer och kulturella betydelser. En plats, menar han, är ett socialt skapat rum som möjliggör vissa livsval och blockerar andra, och den står i förbindelse med andra platser. Dess betydelse skapas och omskapas genom de människor som befolkar den och genom utanförstående människor och krafter som påverkar den.
Frågan om hur rummet skapas och levs är central i Vi behöver nya namn. Paradise och Budapest skiljs åt av en skarp gräns men är samtidigt förbundna med varandra. Det är inte bara gängets oskyldiga stöldturné som binder områdena till varandra, även den skara svarta vuxna som bryter sig in i ett av de stora husen, skriker ”Afrika åt afrikanerna” och släpar bort de vita ägarna visar hur platsernas olika liv länkas in i varandra.
Paradise är en ofrivillig boplats, en samlingsplats eller till och med uppsamlingsplats för människor som, liksom Darlings familj, tvingats bort från sina bostäder. Det finns något både brutalt och spöklikt över den förflyttningen. Människorna ”kom” inte till Paradise, säger berättaren, eftersom att ”komma” till en plats innebär att man gjort ett val. Människorna ”visar sig” istället där en dag, slår upp sina tillfälliga bostadsskjul av plåt och papp och försöker sedan göra sig hemmastadda. De intalar sig att det går att skapa ett liv även på den här platsen, att himlen har ”samma välbekanta färg” som på andra platser. ”Kärleksmodern”, som en kvinna kallas, etablerar en ”shebeen”, en bar, och livet börjar om. Den nya normaliteten som etableras är emellertid skör: männen som går rakt och stolt när de är inom synhåll går sönder som ”torn som störtar samman” när ingen ser.
I den karta över livet som romanen tecknar är det inte bara geografisk närhet som skapar relation. Även Amerika, där Darlings moster bor, ligger nära Paradise. Till en början är landet en vag referenspunkt och en plats för drömmar. Sedan, när Darling flyttar dit, blir ”Detrångtmishigan” ett rum att orientera sig i och försöka förstå: mosterns workout framför teven, morbroderns alkoholism, den okända kusinen, snö, saknad. Den abstrakta idén ersätts gradvis av erfarenhet. Flytten blir också en långsam brytning med vännerna (som ändå sprids för vinden) och mynnar till slut ut i en anklagelse om svek: Varför pratar du engelska med den där brytningen? Varför lämnade du ditt land? säger Chipo till Darling. ”Om det är ens land måste man älska det och bo i det och aldrig lämna det.”
Karaktärerna i Vi behöver nya namn lever mitt i världar där det småskaliga – detaljen, kvarteret – obönhörligt fångas in i och påverkas av det stora – världshändelserna, politiken. I Zimbabwe sätter det nationella politiska våldet och de globala rörelserna yttre gränser för både leken och livet. Darlings föräldrar är offer för de statligt stödda ”krigsveteranernas” härjningar, kinesiska företag bygger nya stadsdelar och stora delar av Zimbabwes befolkning flyr från landet. I Detroit lever familjen med dubbelarbeten och vardagsrasism, och barnen med den tvetydiga friheten att upptäcka (den sexuella) världen genom porrsurfande och oövervakat hångel.
I det här frammanandet av platsen för erfarenhet har berättarperspektivet är en viktig roll. Den barnsliga blicken öppnar för den dramatiska ironi som låter en större politisk och social bakgrund träda fram samtidigt som det troskyldigt beskriver det extrema som normalt och gör det föregivet normala främmande.
Litteraturvetaren Neil Lazarus har beskrivit hur intresset för landet (och staden), för territorier, ägandeformer och för de processer som binder associationer till en plats präglar det han kallar den samtida postkoloniala modernismen. Bulawayos roman knyter tydligt an till denna riktning men skriver också in sig i en distinkt zimbabwisk litterär tradition som undersöker de kraftfulla och ofta exkluderande diskurser som etablerar ”landet” som hem och ursprung. Traditionen aktiveras – och bearbetas – i romanen lika mycket genom bildspråket som genom dess tematik: barnen leker ”landleken”, den amerikanska mostern och hennes man lever i sitt frostiga förhållande som ”grannländer” och när Darling och hennes gäng med magarna förstoppade av guava försöker uträttar sina behov beskrivs det som att de försöker ”föda fram ett land”. Romanens bidrag till denna litterära tradition är just relationen och jämförelsen som visar att Harare och Detroit är del av samma globala nutid.
