arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



I Bolaño-land är allt ett oavbrutet äventyr


I Bolaño-land är allt ett oavbrutet äventyr


Roberto Bolaño
Horor som mördar
(Putas asesinas, 2001)
Översättning: Lena E. Heyman
Bokförlaget Tranan, 2016

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2017

Omslag Horor som mördar

Den världsomspännande Bolaño-febern visar inga tecken på avmattning. Fjorton år efter att den kosmopolitiske chilenaren gick bort i Barcelona är översättningsaktiviteten fortfarande febril, samtidigt som hittills opublicerade texter av högst skiftande kvalitet ser dagens ljus i den spanskspråkiga världen. Vid det här laget är dock stommen i författarskapet väl känd. Det finns något med hans böljande, lojt hypnotiska stilkonst som passar det längre formatet väl; mastodontromanerna De vilda detektiverna och 2666 har med rätta fått modern klassikerstatus. Men Bolaño excellerade tidvis också i kortare prosaformer, det påminns man om när Tranan nu presenterar den andra volymen av hans noveller för svenska läsare – i form av samlingen Horor som mördar, utkommen i original några år innan författaren dog i sviterna av en långvarig leversjukdom.

Man behöver inte läsa många rader för att veta att man är i Bolaño-land. De återkommande självbiografiska inslagen, fixeringen vid den litterära världen (tidvis något i övermått för min smak), det flyhänta och irrande berättandet, den halsbrytande humorn – allt finns här. Flera av dessa noveller har Mexico City som utgångspunkt, dit Bolaño kom med sin familj som tonåring och där hans litterärt formativa period ägde rum. Hit hör ett par av samlingens starkaste nummer.

I ”Gómez Palacio” har den unge berättaren åkt till en håla i norra Mexiko för att arbeta som lärare på en skrivarverkstad. Han installeras på ett anonymt motell i utkanten av staden och på lediga stunder gör han och den kvinnliga rektorn bilutflykter i det omgivande landskapet. Till det yttre händer inte mycket, men ändå är det som så ofta ett oavbrutet äventyr att läsa Bolãno, just eftersom han kan förvandla även de mest vardagliga och oansenliga scener till guldklimpar. Som när huvudpersonerna under en av dessa bilutflykter stannar till vid en ödslig rastplats i öknen och ser hur reflektionerna av billjusen hänger kvar i luften några sekunder efter att fordonen försvunnit: ”… ett ljus som liknade havet men bibehöll all jordens skörhet, en grön, mäktig, enslig vågrörelse som måste ha åstadkommits av något i den där kurvan, en affisch kanske, eller taket på ett övergivet skjul, några stora plastskynken utbredda på marken, men som för oss som befann oss långt därifrån såg ut som en dröm eller ett mirakel …”

Min personliga favorit i Horor som mördar kretsar kring förhållandet mellan en fader och en son; ett inslag med självbiografiska drag som dyker upp här och var i Bolaños författarskap. I ”De sista kvällarna på jorden” åker B och hans far, den före detta boxaren, på bilsemester till Acapulco. Den kärva ömheten de båda männen emellan har både dråpliga och djupt rörande dimensioner – i en novell där råheten, sorgsenheten och upptågslustan ingår en sublim förening.

Men det finns också en baksida med Bolaños flyhänta stil, som blir tydlig i vissa av denna samlings svagare noveller. I en av de berättelser som utspelar sig i Europa driver B planlöst runt i Frankrike och Belgien, träffar bekanta och läser litterära tidskrifter – men prosan går på autopilot och gränsar till något som mest liknar privata minnesanteckningar. En annan novell skildrar tidiga läsupplevelser och bär spår av författarens politiska resa till Chile 1973 – men resultatet är summariskt och förstrött; dessutom känns själva innehållet igen från andra delar av författarskapet.

Höjdpunkterna och svackorna till trots – vilken ynnest är det inte att återigen få vistas i detta oförutsägbara litterära universum, som oftast spritter av liv och konkretion i minsta bisats och utvikning. Roberto Bolaño påminner oss om att världen myllrar av potentiella inledningar till noveller – men att få kan fånga dem i luften med samma lekfulla elegans som denne chilenare.

 

HENRIK NILSSON