arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



I en värld som tippat över ända


I en värld som tippat över ända


Mohsin Hamid
Exit Väst
(Exit West, 2017)
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Natur & Kultur, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2018

 

Omslag Exit väst

Titeln på Mohsin Hamids bok för tankarna till filosofen Oswald Spenglers dystra och reaktionära profetia Der Untergang des Abendlandes, ”Västerlandets undergång”. Och nog handlar denna berättelse om västerlandets slut – liksom om österlandets slut – men inte om världarnas undergång utan snarare om tillkomsten av något annat, som vi ännu inte riktigt vet vad det är. Men Exit väst kan också betyda något så enkelt som en skylt. En utgång. Mohsin Hamid är bra på det konkreta – det som verkar enkelt men inte är det, utan rymmer en massa paradoxer, galenskaper, grymheter och hopp.

Romanens huvudpersoner, Saeed och Nadia, är två unga människor i ett icke namngivet land i öster. De möts på en kvällskurs och upptäcker snart att de trivs i varandras sällskap, skrattar åt samma skämt och att en gemensam framtid ser helt rimlig ut – om det inte vore för att deras tid har gått ur led.

Det hemska kommer steg för steg; först några enstaka bomber, sen vägspärrar, sen svärmar av helikoptrar, sen utegångsförbud. Så stängs mobilnätet ner. Och utan dessa sina ögon och öron mot världen är unga människor, var de än bor, som fladdermöss som fått fel på gyrokompassen. De når ingen, hittar ingenstans, knappt ens till varandra.

För att de ska kunna fortsätta träffas flyttar Nadia hem till Saeed, det borde vara omöjligt när de inte är gifta, men ingen tycks bry sig längre. De sitter på kvällarna och håller varandra i hand. ”Ibland är världens undergång lite mysig”, säger Saeed.

Men utanför deras hem förvandlas gatorna till stridszoner. Människorna blir några andra än de var. Fast kanske inte helt och hållet. När Saeeds mor, som är lärare, är ute på stan ser hon en före detta elev (blyg, duktig i matte) som skjuter intensivt med kulspruta från flaket på en pickup. Han kände nog igen mig, tänker hon, eftersom han vände bort blicken i stället för att meja ner mig.

Sedan blir hon ändå ihjälskjuten, när hon letar efter ett borttappat smycke i baksätet på sin bil.

Fönster är farliga. Dörrar är bra. Det går rykten om dörrar; att man kan undkomma genom dem.

Eftersom detta är både en realistisk berättelse, en saga och en sci-fi-roman, så måste Nadia och Saeed lämna landet på detta konstiga sätt. Alltså hittar de sin hjälpare, sin dörrvakt (flyktingsmugglare skulle vi väl säga), går igenom en mystisk dörr och hamnar pang-bom först på den grekiska ön Mykonos och därefter i ett palatsliknande hus i London som stått tomt och sedan fyllts av flyktingar och som polisen därför ska storma. Det är en konstig värld, inte alls den de trodde att de flydde till. Grupper står emot varandra, ”nativister” attackerar främlingar, men det finns också sådana som stödjer och hjälper flyktingar och flyktingar som hjälper varandra och börjar organisera sin tillvaro.

Det är här, i föreställningen om det som skulle kunna komma efter katastroferna, som Mohsin Hamid har skapat en verkligt originell roman. För i den värld som tippat över ända, i denna folkvandringstid, formas helt nya utopier i flyktens och ransoneringens och det hårda arbetets tecken. Något som Nadia och Saeed upplever på flera platser, för deras irrande resa måste fortsätta.

Detta är alltså något så ovanligt som en både dystopisk och konstruktivistisk fantasi, men som ändå är svept i ett slags vemod. För allting är ju till slut tillfälligt, allt går över, också de galna krigen, också kärleken. En sak blir dock kvar, den stora världsomspännande förändring som skedde när miljoner människor lämnade sina hem, sina boplatser, sina föräldrar, sina kulturer.

 

JAN-ERIK PETTERSSON