Leila Guerriero
Självmördarna vid världens ände
En krönika om en patagonisk stad
(Los suicidas del fin del mundo: Crónica de un pueblo patagónico, 2005)
Översättning: Linnea Rutström
Prosak förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 1/2024
Leila Guerriero låter redan i titeln till reportageboken förstå vad som väntar: Självmördarna vid världens ände. Helvetet på jorden alltså. Men helvetet behöver inte vara en svavelosande plats hämtad från Uppenbarelseboken. Utan kan som i Guerrieros bok vara en till synes händelselös plats bortom allfarvägarna, och där människor levt gott och tryggt men där framtiden nu ligger bakom dem. Som i det lilla samhället Las Heras i Patagonien i södra Argentina.
Det första kapitlet heter ”Slutet” och börjar med att 27-årige Juan Gutiérrez – en skicklig fotbollsspelare och ungkarl – av sin mamma hittas hängande och dinglande ”som en frukt i en elledning mitt på öppen gata”. Och fler kommer att hänga sig, skjuta sig och på allehanda andra sätt ta sig av daga. Ett har de gemensamt: de är unga.
Vad är det som hänt och händer i Las Heras? Ett sekel tidigare var platsen en välmående knutpunkt för handel med ull och läder, här smiddes järn. Så småningom hittades olja. Men vid millennieskiftet hundra år senare, efter privatiseringar och skenande arbetslöshet, återstår av Las Heras bara en spökstad. I mitten av 1990-talet var arbetslösheten tjugo procent, sjutusen av invånarna hade lämnat stan. ”Kvar blev de som var där när jag åkte dit. Inte alla, men nog så många, var de ensamma och de sårade, de söndertrasade” konstaterar Leila Guerriero.
Det är när hon i tidningen Crónica läser att 22 ungdomar på bara två år tagit sina liv som hon bestämmer sig för att åka till Las Heras. Hon anländer på väg 43 – ”som ett streck mot horisonten” – i en buss ”med alldeles för många år på nacken”. Redan där är man med på plats, känner läsaren de patagoniska prärievindarna oberäkneligt komma från alla väderstreck.
Det är oklart hur länge Leila Guerriero är i Las Heras. Hon verkar varken känna någon eller ha någon koppling till platsen. Hon stiger av bussen, går runt i staden, slår sig i slang med folk … det ena ger det andra och snart sitter hon hemma hos nära och kära till dem som tagit sina liv, lyssnar till deras berättelser, spelar in och antecknar. Få av dem kan eller vill förstå det som hänt, varför de unga tog sina liv. Hellre lyssnar de till rykten som florerar om en sekt och om självmordslistor, om att 18-åriga Mónica Banegas, som sköt sig i halsen, förvarat ett kors från kyrkogården i sitt rum, eller att Luis Montiel slutade bära sitt kors om halsen och att Djävulen då trängde in i hans själ…
”Siffror fastslår saker men ger inga förklaringar”, konstaterar Leila Guerriero efter alla fakta hon grävt fram. Och därmed tror man att det är förklaringarna hon söker och försöker komma åt.
Men tyvärr blir inte reportaget mer än just en vandring genom Las Heras med korta stopp för samtal. Leila Guerriero må vara en god lyssnare men som journalist ställer hon för få frågor. Hon nöjer sig med att ställa upp spelplanen men ger inte läsaren någon guidning till att förstå tragedin bakom alla de unga människornas självmord.
Det jag minns efter läsningen är en plats där tiden sprungit förbi människorna, vinden som blåser över den argentinska prärien. Jag hade även önskat, om inte svar så en större omsorg om att läsarna ska förstå.
Synd är det också att förlaget inte lagt ned mer omsorg på översättningen. Många gånger är svenskan alltför osmidig och udda ordval visar att den borde gåtts igenom ett par varv till.
Leila Guerriero har sedan debuten med Självmördarna vid världens ände gett ut flera böcker. Hon är journalist och krönikör för bland andra Spaniens största dagstidning El País, och fick 2010 Gabriel García Márquez-stiftelsens journalistpris.
