Akwaeke Emezi
Vivek Ojis död
(The Death of Vivek Oji, 2020)
Översättning: Helena Hansson
Bokförlaget Tranan, 2022
Texten har publicerats i Karavan 3-4/2022
I en scen i Akwaeke Emezis nya roman befinner sig Vivek Oji, den unge man som så småningom dör, i sin kusins rum. Familjen är på besök och farbrodern - som är en konservativ och allvarlig storebror till Viveks far - har blivit upprörd över syskonbarnets långa hår. Vivek har därför blivit förvisad från vardagsrummet med ordern att låta klippa sig eller i alla fall tvätta håret. Efter ett tag går modern, Kavita, efter sin son och blir borta ett tag. När kusinen Osita så småningom följer efter för att se var de två blivit av, ser han modern varsamt kamma sin sons hårsvall, "som nu låg draperat över hennes handled, utkammat och glansigt" och smörja in det med kokosolja.
Scenen säger en del om romanen och om Emezis sätt att arbeta med sin berättelse. I centrum står alltså den unge Vivek - biologiskt sett en man, i färd med att upptäcka sin egen könsöverskridande identitet och sexualitet - och runt honom de personer som måste förhålla sig till och påverkas av hans livsval.
Viveks handlingar och de händelser han är med om är till största delen alltigenom vardagliga om än av stor vikt: han är smal och vek och hamnar ständigt i slagsmål i skolan, han uppfattas efterhand av somliga vänner som egendomlig och av andra som intressant, han gör sina första och prövande sexuella erfarenheter. Viveks utforskande av levnadssätt som går utanför det förväntade har mycket lite av heroisk kamp över sig, snarare drivs han av nödvändighet eller en skyldighet att vara sann mot sig själv.
Föräldrarna, å sin sida, projicerar sina önskningar, som Kavitas dröm om en dotter vilken aktualiseras i scenen ovan, och får samtidigt konfrontera sina egna föreställningar i förhållandet till sonen. Farbrodern och fastern reagerar hårdhänt, närmast brutalt, på Viveks utveckling, men förklarar det för sig själva liksom för släktingarna som omtanke. Störst är förändringen för kusinen eller "brodern" Osita, vars relation till kusinen blir helt annorlunda. Gestaltningen av de föränderliga relationer som bygger upp det lilla kosmos där Vivek utgör mittpunkten är en av romanens styrkor. Berättartekniskt förmedlas detta genom en historia som skiftar perspektiv från allvetande berättare till första person och dessutom hoppar från en karaktär till en annan. Den vardagsnära och lokala förankringen fångas också väl i Helena Hanssons översättning som givit texten en enkel och talspråklig svenska och samtidigt behållit uttryck och satsbyggnader som skvallrar om den lokala hemvisten.
Genom glimtar av världen utanför släktrelationerna tecknas den sociala och fysiska risk som Viveks identitetssökande innebär. Som fastern, Mary, uttrycker det vid ett tillfälle: "Du vet hur de där karlarna är. Pojken är spenslig, han har långt hår - det enda som krävs är att en idiot tror att han är kvinna bakifrån eller någonting." Marys farhåga är inte tagen ur luften: liken efter människor som anklagats för att vara tjuvar och bränts och huggits ihjäl visar med all önskvärd tydlighet att priset kan bli högt för den som väcker folkhopens ilska. Och i romanens tidsrum, där ett val står för dörren, är stämningen mer laddad än vanligt.
Vivek Ojis död är på sitt sätt en originell roman med sin normbrytande huvudkaraktär och sin sydnigerianska spelplats, och för det bör den få sitt erkännande. Samtidigt framstår den ändå som en lite för pedagogisk text, som hamnar för nära en identitetspolitisk inlaga i fiktionsform. Att romanen verkligen har ett sådant drag är svårt att bortse ifrån. Samtidigt är det tydligt att romanen också vill något mer. Ett exempel på det är handlingen, som tar en oväntad vändning, ett annat den tidvis insiktsfulla och nyanserade gestaltningen av det bångstyriga begäret som uppstår, tillfälligt och mellan individer snarare än identiteter. Det hade varit intressant att se Emezi utveckla den senare vinkeln lite utförligare, och kanske är det så att den ganska avancerade berättartekniska konstruktionen här står i vägen. Vivek, som är lika mycket projektionsyta för andra som erfarande individ, förblir vag i konturerna, och varken den allvetande berättaren, som i regel håller rejält avstånd till karaktärerna, eller jag-partierna som bara ibland vågar pejla djupen, ger riktigt förutsättningarna för en sådan utvidgning.
