arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



In i Tigerlandet


In i Tigerlandet


Amitav Ghosh
Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara
(The Great Derangement. Climate Change and the Unthinkable, 2016)
Översättning: Roy Isaksson
Palaver Press, 2020

Öarna
(Gun Island, 2019)
Översättning: Ylva Gislén
Palaver Press, 2020

Texten publicerades i Karavan nr 3/2020

 

Omslag Den stora galenskapen

I ett inte helt nytt tidningsklipp läser jag att oljebolaget Preem i första instans fått tillstånd att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil, vilket kommer att öka deras koldioxidutsläpp med en miljon ton per år. En av världens främsta klimatforskare, Kevin Anderson, säger att om detta slutligt godkänns så blir det omöjligt för Sverige att uppfylla Parisavtalets åtagande. Detta är alltså Sverige! Bäst i klassen när det gäller klimatpolitik! Som har Greta som sin stolthet och näst intill nationalsymbol. Inför sådana fakta kan vi bara stå som Astrid Lindgrens rumpnissar och idiotiskt upprepa: ”voffor gör di på dette viset?”

Amitav Ghosh har skrivit en klimatbok med titeln Den stora galenskapen, som, skulle man kunna säga, gör oss lite mindre rumpnisseaktiga. Vi börjar åtminstone ana den djupare logiken bakom alla de egendomliga paradoxer som kastas över oss av politiker, ekonomer och medier.

Det är ingen skönlitterär text, men boken tar skönlitteraturen som utgångspunkt för att närma sig klimatkrisen. Ghoshs tes är att modern litteratur har förblivit närmast sensationellt oförändrad av klimatförändringen, att denna ”kastar en mindre skugga i den litterära fiktionens värld än den gör till och med hos allmänheten”, och att detta pekar mot djupa problem i vår samtidskultur och vår civilisations sätt att hantera stora gemensamma frågor. Jag tycker inte att han har rätt i all sin kritik av den moderna romanen, men det mesta i boken är träffande och mycket rent av laserskarpt.

Det bör också sägas att översättningen av boken, som ofta är välgjord, ibland svajar till betänkligt, till exempel när det gäller indiska sakförhållanden: ”The capital of the British Raj, (huvudstad för Brittiska Indien) blir här ”huvudstad för den brittiske Rajan”, ”an impoverished caste of Dalit fisherfolk” (en utfattig dalitkast av fiskare) blir ”en utfattig kast av fiskarfolket Daliterna”. På klimatområdet har ”carbon emissions” (koldioxidutsläpp) översatts med ”kolutsläpp” och ”carbon footprint” (koldioxidavtryck) med ”kolfotavtryck”.

”Baserad på en sann historia” är en vanlig fras i bokreklamen som alltid tycks gå hem. Fast sann betyder här inte riktigt sann utan snarare sannolik, trovärdig. Orimliga skeenden går bort. ”Säg alltid sannolikheten barn”, manade redan Tage Danielsson.

Innan den moderna romanen föddes uppslukades människor av sagor, religiösa myter, groteska påhitt; av det okända och det otroliga. Idag finner vi sådant svårsmält. Den välbärgade globala urbanklassen, som antas vara den läsande klassen, lever ordnat och på ytan tryggt och berättelserna måste, om de ska slå an, spegla detta förhållande. Berättarglädje javisst, men en berättarglädje som är rimlig och kompatibel med regelbundenheten i medelklassens liv. Men, som Ghosh påpekar, ”i klimatförändringarnas tidsålder händer det orimliga hela tiden”.

För att precisera sina åsikter lyfter han fram en artikel där John Updike recenserar den arabiskspråkige författaren Abdelrahman Munifs Mudun al-Milh (Cities of Salt). Updike hävdar att denna bok trots stor potential inte lyckas bli till ”en berättelse som känns som det som vi kallar en roman”, eftersom den inte kan upplevas som ett ”individuellt moraliskt äventyr”. Den är för mycket av kollektivroman, för mycket av krönika, har ingen tydlig huvudperson etc.

Updike sätter fingret på det som vi, utan att reflektera över det, kommit att betrakta som kärnan i vår tids litteratur, kanske till och med som själva den västerländska berättarkonsten. Men vi behöver inte gå tillbaka till Homeros för att hitta litteratur som också är ”realistisk” men som har plats för stora samhällsomvandlingar, där det exceptionella händer, där individuella ställningstaganden inte alltid befinner sig i centrum; det finns i hög grad hos Charlotte Brontë, Mary Shelley, Lev Tolstoj och John Steinbeck. Och det lever i moderna litteraturer som inte står under anglosfärens inflytande, till exempel bland indiska författare som skriver på sina nationella språk. Ghosh nämner de bengaliska författarna Mahasweta Devi och Adwaita Mallabarman, liksom Sivarama Kantil (kannada) och Gopinath Mohanty (oriya).

Vad har detta med klimatet att göra? Mycket, menar Ghosh. Litteraturen både speglar och skapar vårt medvetande. Och det medvetande som ska kunna gripa sig an klimatkrisen måste kunna bejaka kollektiva omvandlingar, måste kunna se vår tids stora äventyr inte bara i termer av individuella upplevelser och individuell moral.

Varför vet vi så mycket om klimatförändringen och gör så lite? För Ghosh handlar kulturens tillkortakommande om en vägran att överskrida gränser: fantasins gränser, det individuella handlandets gränser, den litterära gestaltningens gränser, det politisk-ekonomiska systemets gränser, de militära alliansernas och säkerhetsorganens gränser.

Låsta av aktiemarknadens kvartalsrapporter kan vi varken tänka bakåt eller framåt. I stället koncentrerar vi vår kraft på individuella moraliska ställningstaganden. För vad är egentligen en tyfon i Bangladesh mot en Twitterstorm i New York? Och vad är farligast – en översvämning i Tuvalu eller en klimatmarsch i Paris? Från säkerhets- och militäretablissemangens perspektiv utan tvivel det senare.

Klimatförändringar, och än mer skarpa åtgärder mot dessa har, som Amitav Ghosh påpekar, stor potential att förändra och tippa maktförhållanden inom länder, mellan länder, mellan världsdelar. Hanterandet av klimatfrågan framstår då som ett centralt säkerhetsintresse och status quo som det mest önskvärda alternativet. Därför får vi också en värld där de som sitter på den reella makten hyllar Greta på längden och tvären men säger pass så fort det ligger riktigt skarpa åtgärder på bordet.

Omslag Öarna

Amitav Ghosh debuterade som författare 1986 med Förnuftets krets, en Rushdie-inspirerad roman om den bengaliska erfarenheten som genast översattes till många språk, däribland svenska. Därefter har en mängd olikartade berättelser flutit ut från hans ordbehandlare. Den mångfaldigt prisbelönade Ghosh har klassats som politisk författare med postkolonial teori i bakfickan, som historisk bestsellermakare, som bred realistisk berättare. Han har till och med levererat en intellektuell spökhistoria, The Calcutta Chromosome, som kanske rent av är hans bästa roman.

Men ingen enda av hans böcker efter debuten har översatts till svenska förrän nu, då Palaver Press i Lund berömvärt ger ut både Den stora galenskapen och författarens senaste roman Öarna, som anknyter till hans roman från 2004, The Hungry Tide.

I centrum i Öarna finns en typisk bengalisk intellektuell, Deen Datta, som etablerat sig som framgångsrik antikvariatsbokhandlare i New York och därmed övergett inte bara sin hemstad, sitt språk och sitt hemland utan också den föreställningsvärld han burit med sig från barndomsåren. Men nu kastas han abrupt tillbaka till den värld han lämnat. Vid ett besök i Kolkata blir han inbjuden att följa med på en exkursion till Sundarban, det stora vattengenomflutna mangroveträsket på gränsen mot Bangladesh som är hem för bengaliska tigrar, krokodiler och diverse giftormar. Som antikvarist ska han få beskåda ett märkligt gammalt tempel tillägnat ormgudinnan Manasa Devi.

Resan in i det vilda blir något helt annat än han väntat. En följeslagare blir biten av en kungskobra och själv blir han närmast besatt av att tolka de symboler som dekorerar templet. Med hjälp av sin Vergilius, den italienska historieprofessorn Giacinta Schiavon, kan han dock ta ut en kompassriktning för att börja förstå.

”Follow the money” må vara vår tids lösenord. Men här handlar det om något annat: att följa historiska stickspår, att lämna de kulturella allfarvägarna, förstå människors, i synnerhet fattiga människors, genom sekler pågående förflyttningar. Inse att våra egna tolkningsmönster ofta är förvrängda av makten och pengarna.

Katastrofer lurar hela tiden, inser Deen. Kobror hugger, gigantiska bränder ödelägger, solida väggar rasar. Vår kulturs stora städer, som till exempel Venedig, undermineras. Inget kan tas för självklart och själva språket är slipprigt som stigarna i mangroveträsket.

Men om vi har tålamod och är beredda att lyssna till de berättelser och myter som flyttar runt i världen precis som människorna, så kan vi se hur de olika spåren möts och begripa vår situation i ett större perspektiv.

När detta skrivs pågår virusepidemin covid-19 som en övertydlig illustration till de teser som Ghosh lägger fram i både fackboken och romanen. För hur stor var sannolikheten, utifrån vårt trygga medvetande, för att det redan 2020, till synes från tomma intet, skulle dyka upp en världsomfattande pandemi med hundratusentals dödsoffer?

Det sägs att den bengaliska tigern alltid anfaller sina offer bakifrån. Nu är vi alla på väg in i Tigerlandet, in i Sundarban, och måste titta bakåt, över axeln, hela tiden, efter alla nya faror som kan dyka upp. Men det går ju inte i längden. Förr eller senare måste vi vända oss om och se dem i ansiktet. Gestalta dem i alla former som står till buds – även skönlitterära.
Och framför allt inse att allt håller på att förändras – och att det går fort. Som Amitav Ghosh skriver:

För om det finns någon sak som global uppvärmning har gjort fullkomligt klar är det detta; att tänka på världen bara som den ser ut är detsamma som en formel för kollektivt självmord.

 

JAN-ERIK PETTERSSON