Kader Abdolah
Konungen
(De koning, 2011)
Översättning: Ingrid Wikén Bonde
Norstedts förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2013
Kader Abdolah är en pseudonym för Hossein Sadjadi Ghaemmaghami Farahani, en iransk romanförfattare som håller på att vinna en stor internationell läsekrets. Han tillhörde den underjordiska vänsterrörelsen under först shahens och sedan ayatollornas regim. 1988 tvangs han lämna landet för en exiltillvaro i Holland, där han sedan dess är bosatt. Sedan 1993 skriver han på nederländska. På svenska finns tidigare Huset vid moskén, Sändebudet och Dagbok i kilskrift.
Konungen är en historisk roman om Iran under andra hälften av 1800-talet och har inspirerats av att författaren själv kommer från aristokratin. Hans farfars farfar var premiärminister hos shah Mohammad (regent 1834-48) men mördades på anstiftan av en rådgivare till denne. För övrigt ett öde som en generation senare drabbade den mer berömde vesiren Mirza Taqi Khan (kallad Amir Kabir), i det fallet än mer uppenbart för hans modernistiska och demokratiska böjelser. Den skyldige var då shahen själv, Nasir al-din. Denne regerade till 1896 och kan sägas vara denna romans huvudperson och ur vars synvinkel det mesta ses. Men han integrerar de två föregående shahernas och den efterföljande shahens personligheter, nästan utan att några årtal sätts ut. För den som vet en del om Irans 1800-talshistoria är det lite förbryllande. Men det kan väl här sägas vara romanförfattarens rättighet. Handlingen går fram till den konstitutionella revolutionen 1906-07 och shahens samtidiga våldsamma död (vilket dock i den historiske Nasir al-Dins fall inträffat tio år tidigare). Det är ett exempel på hur Abdolah försöker skapa en avrundad berättelse av detta tidsskede.
Här ges i varje fall en detaljerad inblick i en persisk shahs dagliga liv, hur han tänker och agerar, ställd inför de väldiga frågorna om hur mycket av moderniseringens teknik och samhällsidéer som kan accepteras. Därtill skildras hur han styr sitt hov, däribland ett harem på 230 kvinnor, en miljö som författaren med sin bakgrund och tillgång till mycket originalmaterial förmår närma sig utan att kvinnorna blir ointressanta skuggfigurer. Shahen slits i huvudsak mellan impulser från den vanligtvis reformistiske vesiren och den konservativa änkemodern och exdrottningen.
För den som är någorlunda intresserad av ett muslimskt land som Iran vid denna tid är romanen definitivt underhållande och informativ läsning. Dialogerna är givetvis fiktiva men verkar mycket sannolika. Ingen orientalism kan förmärkas här. Men den strida strömmen av små och stora händelser i bokens 64 kapitel lämnar inte utrymme för några själslivs skiftningar – utom otaliga exempel på shahens prestigebundenhet och nyckfullhet.
Författaren säger sig med sin vindlande kungaberättelse vilja anknyta till Ferdousis tusenåriga nationalepos Shahname. Men skillnaderna sticker givetvis i ögonen. Shahname har kvalitéer som rim, rytm och inslag av nationella legender som fängslat och inspirerat iranier i tusen år. Konungen kan nog finna läsare ändå.
