Hideo Yokoyama
64
(64, 2012)
Översättning: Yukiko Duke
Ersatz förlag, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020
Någonstans halvvägs in i Hideo Yokoyamas 64 börjar det gå upp för mig att jag inte alls läser den hetsiga thriller om ett gammalt olöst mordfall som baksidestexten tycks utlova, utan snarare en rysk 1800-talsroman i japansk form, 618 sidor lång och med ett persongalleri som kräver ett helt diagram på omslagets insida. Visst, det kryllar av poliser och här finns ett ouppklarat mord som mot slutet av romanen får en rätt originell upplösning, men det är inte det som är poängen med den här berättelsen. Den är istället en skildring av en enskild japansk tjänstemans kamp för att få göra sitt jobb ordentligt samtidigt som han försöker komma till klarhet om vem han själv är och var han hör hemma i organisationen.
Yoshinobu Mikami är chef för informationsavdelningen i ett mindre polisdistrikt. Eller, ja, det är i alla fall den tjänst han för tillfället innehar. I själ och hjärta är han kriminalare och inte alls glad över att tvingas ansvara för så ointressanta saker som pressmeddelanden. Man skulle kunna tro att hans kontakter och erfarenhet skulle få samarbetet mellan kriminalarna och pressavdelningen att flyta på rätt smidigt, men icke – brottsutredarna hyser en djupt ingrodd misstro mot pressen och betraktar nu Mikami mer eller mindre som förrädare. Det här gör honom förstås illa berörd och inte blir saken bättre av att han har personliga problem: hans dotter Ayumi har försvunnit och det är hans fel. I alla fall känns det så. Det var ju av honom hon ärvde det fula utseendet som fick henne att isolera sig allt mer och till sist försvinna utan ett spår.
Det som verkligen utlöser den stora kris som romanen kretsar kring är den lokala polisledningens beslut att bjuda in rikspolischefen och ordna så att han får besöka fadern till en flicka som kidnappades fjorton år tidigare. Det var ett fall som aldrig löstes, kidnapparna kom undan med lösensumman och en kort tid senare hittades flickans döda kropp. Nu vill ledningen med hjälp av rikspolischefen visa att man tar fallet på allvar och inte har släppt det. Att flickans far inte är så pigg på saken bryr man sig inte så mycket om, det får Mikami fixa.
Men är det verkligen bara detta fall som ligger bakom rikspolischefens besök? Eller handlar det egentligen om att man inte vill tillsätta en lokal förmåga när den nuvarande distriktschefen avgår? Ska någon utifrån komma in och bossa över de anställda? Oron sprider sig bland poliserna och samtidigt uppstår stora problem i relationen med pressen – några journalister kräver att få namn på en kvinna som varit inblandad i en bilolycka men Mikami och hans grupp säger nej. Journalisterna menar att pressfriheten är hotad och om de inte får igenom sina krav tänker de inte rapportera om polischefens besök, och vad är det då värt?
Sa jag att 64 påminner om en rysk 1800-talsroman? Det gör den, men den påminner också rätt mycket om någon av Kafkas skildringar av mardrömslik byråkrati. Polisernas interna intriger når nivåer som får en att undra hur de överhuvudtaget kan utföra något arbete och journalisterna drar sig inte för att dra ut på presskonferenserna så att polisens talesmän till sist svimmar av anspänningen. Ibland kan det bli lite för mycket av ältande. Mikami har huvudet fullt av tvivel och misstankar: ”Det var nog så att … men nej, så var det nog inte … Eller? Jo, kanske. Eller vänta, det kanske var så här … Nej …” Samtidigt är det just långsamheten och allt krånglet som skapar den där mardrömsstämningen. Och till sist kommer en upplösning, både på fallet med den mördade flickan och på Mikamis våndor. Han hittar hem, lär sig något om sig själv och sina medarbetare. För mig slutar läsningen i glädje över att ett förlag vågar ge ut den här sortens lite otidsenliga tegelstensroman från en kultur som inte precis är överrepresenterad på den svenska bokmarknaden och att vi har översättare som Yukiko Duke, som kan överföra den till oss.
