Asli Erdoğan
Staden i den röda kappan
(Kirmizi Pelerinli Kent, 1998)
Övers. Ulla Lundström
Rámus förlag, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
Det är lika bra att nämna det från början. Vi talar nu om två romaner. Staden i den röda kappan och Staden i den röda kappan. Den ena en roman av den turkiska författaren Asli Erdoğan, den andra den roman som huvudpersonen i den förstnämnda är i färd med att skriva. En roman i romanen således, båda med samma namn.
Väl där kan man registrera att det finns en motsägelse, en överraskande förutsättning, i den verkliga (ett epitet som jag hädanefter ämnar använda om boken som är föremål för recensionen) Staden i den röda kappan. Protagonisten Özgur befinner sig i Rio de Janeiro. Ensam. Ägd av denna stad, sedan ett par år tillbaka i tiden. Och det står snart klart att det är något i den turkiska bakgrunden och den brasilianska tillvaron som inte drar jämt i Özgurs fall. Hon är upptagen av att försöka färdigställa sin roman, alltså Staden i den röda kappan, trots att skrivkrampen har hållit ett fast grepp om henne en tid. Timmarna kryper långsamt långsamt framåt, under det dygn som romanen utgörs av, och hon slits mellan sin längtan bort, till det turkiska, och den förförande inverkan Rio trots allt har på henne. Hur hon kämpar med sina känslor inför staden. Hatar den och älskar den. Måste befinna sig i den och går under av den samtidigt.
Hon befinner sig i ett vakuum, ett ickeliv mitt i livets mest brusande skede, befinner sig i staden. Hennes blod flyter tunnare, hon verkar urlakad, vattnig, inför det hon omges av. På samma gång är det svettigt, kvalmigt, stinkande och rått. Smuts äter sig in i bilderna.
Miljöbeskrivningarna blir nästintill taktila och Erdoğan skapar känslan av en genomgående ärlighet i berättelsens tonläge. Det är okonstlat. Texten förställer inte något. Skyddar inte från något. Så här kallt kan det vara.
För det är svårt att tänka sig hur en text skulle kunna ta sig längre in i själva Rios DNA än vad den verkliga Staden i den röda kappan gör. Ner i trottoarhörnens minsta smittohärder, in i de mest trasade, huduppfläkta kulhål. Lyssnande på favelans fyrverkeribombande. Özgur håller reda på våldet genom notiserna i tidningen. Hon registrerar hur en perverterad vilja att få reda på stadens händelser blandas med skuldkänslor. Rio har givit henne en erotisk smak för människoblod.
Lika mycket som kampen mot staden ständigt pågår, slåss Özgur med sig själv. Tomheten och meningslösheten behandlar hon med cigaretter och te i stora ölglas. En konservburk majs efter mörkrets inbrott för att om möjligt lura hungern. Hon har försökt skriva sig bort från sig själv, och när det då inte går att skriva kommer förvirringen osökt ikapp. Varför hon är där förblir dunkelt. Varför hon stannar i det förgörande klimatet? Hon vet inte själv.
Özgurs enda mål, som ett sista drag för att vinna över staden, är att kunna skriva klart sin bok. Denna huvudsakliga drivkraft gör att romanen som skildrar hennes strävan, den verkliga Staden i den röda kappan, hamnar i ett slags undantagstillstånd. Det är som om den trampar runt inom sig själv, och måste så göra, fram till den stund då den blivit färdigskriven. Den måste på något sätt knäcka sin egen kod. Märkligt nog är det rörigt konstruerat utan att faktiskt bli rörigt.
Till skillnad från den drivande hungern karaktären plågas av kan metaforerna och liknelserna tidvis kännas övermättade. Som att författaren driver med språkets skönhet, möjlighet till expansion. Som ville hon nå en kontrast mellan tillstånd och uttryck. Det är intressant. Detsamma gäller de subtila skillnader mellan bokens partier som genom kursivering är tänkta att ingå i Staden i den röda kappan och de partier som beskriver Özgurs dag och alltså inte ingår i romanen hon skriver.
Att den verkliga Staden i den röda kappan banade väg för ett litterärt genombrott, som det gjorde för Erdoğan när romanen utkom 1998, är lätt att förstå. Det är en sinnrik konstruktion och en mycket väl fungerande lek med romanen inom romanen. Det hade räckt långt bara det. Att Staden i den röda kappan därtill är en stark skildring av en människas försök att förstå sin tillvaro är även det tillräckligt. Om man nu kan skilja det ena från det andra vill säga. Oavsett tycks det inte vara det som är poängen.
