Jokha Alharthi
Himlakroppar
(Sayyidat al Qamar, 2010/2018)
Översättning: Anna Jansson
Bokförlaget Tranan, 2021
Texten har publicerats i Karavan 3/2021
Maya sitter fastnaglad vid sin svarta Singer-symaskin och syr och syr. Hennes mor Salima är övertygad om att den unga flickan är besatt av detta enda, att skapa vackra kläder. Hade Salima kunnat se in i sin dotters huvud hade hon förstått att där pågår något helt annat, att Maya längtar efter kärleken så att hon tror att hon ska dö. Ända sedan hon såg Ali första gången, när han var just hemkommen från London, vet hon att det är bara är han. Men hon ska inte få honom. Hennes mor meddelar att köpman Suleimans son Abdullah har friat och att saken redan är avgjord. Maya vill inte gifta sig med Abdullah men hon måste.
Det är skiftet mellan 1970- och 1980-tal i sultanatet Oman, den idag kanske minst kända av Gulfstaterna men en gång Englands medtävlare om makten över Persiska viken-regionen. Arrangerade äktenskap är fortfarande en självklarhet. Det är bara tio år sedan slaveriet officiellt avskaffades, men vissa betraktar fortfarande tjänstefolket som de slavar de nyss var.
Jokha Alharthis roman, den enda arabiskspråkiga bok som belönats med det internationella Bookerpriset, utspelas i al-Awafi, en fiktiv liten stad vid öknens rand. Det är en bok som utan tvekan är briljant hopfogad men inte alldeles enkel att sammanfatta. Tidsspannet är långt – från början av 1900-talet till ungefärligen det första decenniet på 00-talet.
Romangestalterna är många, det finns ingen tydlig huvudperson (även om de tre systrarna Maya, Asma och Khawla utgör berättelsens nav) och ingen lätt uttolkad intrig.
Ändå är denna komprimerade bok dramatisk. Med hjälp av hundratals konkreta detaljer gestaltas Omans obegripligt snabba förändring från ett helt traditionsstyrt samhälle med handel (bland annat med slavar) som en central inkomstkälla och där den manliga överhögheten är total, till en obscent rik oljestat där traditionerna på ett egendomligt sätt både cementeras och undermineras.
Men dramatiken finns också i gestalternas känslor, de heta kärleksdrömmarna och den bitterhet som nästan alltid tycks följa, för äktenskapet i Oman är en institution som sällan låter drömmar leva särskilt länge.
Alharthis märkliga bok kan än upplevas som en saga, en orientalisk berättelse traderad från mun till mun, än som en helt igenom modernistisk roman med tvära tidskast och branta perspektivförskjutningar.
Himlakroppar är huvudsakligen en berättelse om kvinnor men de längsta partierna i boken är likväl en återkommande inre monolog av Mayas man Abdullah under en långflygning från huvudstaden Muskat till Frankfurt. Under denna högteknologiskt spikraka färd fylls hans huvud av vindlande arabesker – hans tankar kring det som hänt honom och hans närmaste; hans obesvarade kärlek till Maya; minnen av fadern och dennes plötsliga, obegripliga brutalitet; det borttonande minnet av modern som mystiskt försvann och sedan ersattes av Zarifa, den afrikanska slaven som fadern köpte för 20 silverthaler och gjorde till sin älskarinna, och som i realiteten blev hans mamma; hans egna barn, framför allt den äldsta, dottern, London, med sitt konstiga namn som Maya trots allmänna protester drev igenom. Varför heter hon så? Vem vet? Kanske inte ens London vet varför hon heter London, men författaren vet det och den uppmärksamma läsaren vet det också.
Men människor är förstås inga allvetande berättare och deras liv är heller inga romaner som de kan läsa på fritiden. Människorna kan inte se in i varandras huvuden. Visst befriar orden, men bara ibland. Den romantiska arabiska poesin som omanska älskande par älskar att recitera för varandra kan dölja något helt annat – gör det ofta också.
I Alharthis universum svävar människorna som planeter runt varandra och förbi varandra, sökande efter en äkta kontakt som de sällan får. Det hindrar dock inte att drömmen om kärlek och hoppet att hitta tvillingsjälen och ett slut på det solitära tillståndet, fortsätter att leva – och det starkare ju fler besvikelserna blir.
