Binyavanga Wainaina
En dag ska jag skriva om den här platsen
(One Day I Will Write About This Place, 2011)
Översättning: Boel Unnerstad
Bokförlaget Tranan, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2015
Nej, detta är inte en roman, utan ”A Memoir” som undertiteln på engelska lyder och det är lite synd att den inte återfinns i den svenska utgåvan. Det handlar om läsarens förförståelse, då vi förväntar oss sanningar, fakta snarare än påhitt i en minnesbok, även om minnet inte alltid är att lita på. Och Binyavanga Wainaina brottas lite med detta i sin bok, eller i alla fall hur han som vuxen författare förhåller sig till den unge pojkens minnen.
Boken börjar när han är sju år och oftast låter det som en gosses språk; satser utan samband som tillsammans ger en trovärdig och vacker bild av pojkens tankar och iakttagelser. Men så sprängs ibland en vuxen mans reflektion in, kring bland annat hur Jomo Kenyatta (Kenyas första president) förstörde järnvägen för att ”bryta luostammens dominans över arbetstillfällena vid järnvägen”. En vuxen mans reflektion i munnen på en 12-årig gosse.
I bokens senare del lyckas Wainaina givetvis bättre när gossen växer upp till ung man; samtidigt så är de första drygt tio kapitlen de vackraste, ty det är en vacker bok, i synnerhet tack vare det gnistrande språket, som Boel Unnerstad måste ha tampats, men lyckats väl med i sin översättning. Och språket är viktigt också för gossen redan i tidig ålder. Han växer upp i en, även för Kenya, synnerligen polyglott familj; modern är från Uganda, vilket introducerar ytterligare ett språk jämte faderns gikuyu, landets kiswahlili och engelska, samt flera grannstammars språk. I detta lingvistiska myller famlar gossen och senare den unge mannen efter sin identitet genom språket.
Boken ger också en annorlunda bild av Kenya än den vi oftast matas med i media. Här berättas om en uppväxt i en medelklassfamilj i Nakuru, norr om Nairobi. Fadern är en golfspelande affärsman och modern har en frisersalong. Det är alltså en tämligen privilegierad uppväxt med hembiträden och internatskola som Wainaina skildrar, där hip-hop, Tupac-t-tröjor och Michael Jackson är viktigare än det traditionella Kenya.
Men gossen känner redan i första kapitlet: ”det är något fel på mig.” Som läsare tar det ett tag innan man anar en orsak till utanförskapet, men bland annat gör man det när han studerar i Sydafrika i början av 90-talet. Då fanns Nelson Mandela på hela världens löpsedlar, men Wainaina bländas istället av Sydafrikas bisexuella popdrottning Brenda Fassies uppgång och fall. Han har berättat att hans kvinnliga läsare undrat över om han inte hade några tonårsförälskelser och dejter, eftersom de inte finns med i boken. Och förra året, delvis triggad av Ugandas och Kenyas homofoba lagstiftning, publicerade Wainaina ”A lost chapter from One Day I Will Write About This Place”. Här berättar han för första gången, också för sina föräldrar, att han är homosexuell och att han redan från fem års ålder har vetat om detta, vilket naturligtvis innebär att något livsavgörande under pojkens uppväxt saknas i boken. Nu när det förlorade kapitlet har publicerats blir läsningen av boken delvis annorlunda.
Samtidigt som detta är en självbiografisk minnesbok, ett slags porträtt av konstnären som ung, skildrar det lika mycket Moi-eran i Kenya efter Kenyattas död 1978 (då sjuåringen funderar på om presidenten tog sitt namn efter landet, eller om det var tvärtom) och fram till 2010, året innan boken publiceras. I egensinniga och impressionistiska bilder skildrar och reflekterar författaren över tillståndet i landet, också när han reser utomlands. Han tillbringar flera år i Sydafrika i studier som aldrig avslutas, då han faller i djup depression och istället bara läser och börjar skriva. När han efter att ha blivit publicerad bjuds till Västafrika jämför han vad han upplever där med Kenyas oförmåga: ”Vi lyckas inte lita på vår känsla av att vi var möjliga redan från början”, som bokens vackra sista mening lyder i denna minnesbok på ett bländande språk som jag hoppas att många kommer att läsa.
Binyavanga Wainaina är författare, redaktör och förläggare. Efter en tid i USA är han idag tillbaka i Kenya, i Nairobi. Han är grundare av tidskriften och förlaget Kwani?, som givit den östafrikanska litteraturvärlden nya injektioner. 2002 var han mottagare av Cainepriset, Afrikas största litterära pris.
