Jia Pingwa
Makalös
(Ji hua, 2016)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2019
I ett efterord till romanen berättar Jia Pingwa, en av Kinas hyllade och prisbelönta författare, om ett möte med en sorgsen gammal vän i en hyreslägenhet i Xian. ”Hon försvann”, säger han om sin dotter. ”Och så kom hon hem. Och så försvann hon igen.” Dottern hade, visar det sig, blivit kidnappad och såld till en man i en avlägsen by. Hon blev efter tre år uppspårad och fritagen av polis men återvände efter en tid frivilligt till byn. Jia Pingwa var före det här mötet omedveten om problematiken med unga kvinnor som förs bort och säljs till ensamma män i avlägsna byar. Men han kan inte släppa vännens historia.
Ämnet växer till en roman om flickan Fjäril, vars mamma far till Xian för att tjäna pengar som lumpsamlare. Snart börjar Fjäril också längta till storstaden. Och där träffar hon en man som lovar henne ett fint jobb om hon bara kommer till hotell Sheraton vid en viss tidpunkt. Det är som man kunde misstänka inte fina jobbet som väntar. Hon sövs ner och plötsligt finner hon sig instängd i en grottbostad, ”bortgift” med en man i en bergsby så avlägsen och undanskymd att den knappast finns på någon karta.
Den berömde danske kritikern Georg Brandes sade en gång att litteraturens uppgift var att ”sätta problem under debatt”. Jia Pingwas roman tycks uppfylla det programmet med råge. Samhällsproblemen ställer sig i kö i Makalös: Könsobalansen (kvinnounderskott) i Kina till följd av ettbarnspolitiken och bortväljandet av flickor med hjälp av aborter. De väldiga ekonomiska klyftorna mellan stad och land. De arbetsmigrerande kvinnornas utsatthet. Rättssystemets svaghet. De fattiga byarnas hopplöshet, med sina överskott av kvarblivna, makalösa män.
Men Jia Pingwa vill framför allt berätta. Om grottornas folk som heter (eller kallas) sådant som Apan, Lagret, Snubbelkäft, Treblad, Krattan, Kätten, Flöde, Vinter, Vårtid, Skallig. Om vardagens gråhet och den röda jorden, om fattigdomen och kampen för att odla på de terrasserade sluttningarna, om bergsklyftorna och de livsfarliga rasen. Om den potenshöjande blodlöken och letandet efter den magiska makalösblomman. Om Tant Koppärr som går runt och delar ut sina pappersklipp som, förstår man av beskrivningen av dem och av hur hon gör dem, är verklig, stor konst. Det blir en märklig, egenartad bild av detta samhälle, denna by ”bortom all ära och redlighet”, där det kommer att visa sig att det inte bara är Fjäril som är kidnappad och såld.
I träden runt byn sitter korpar och kråkor och skiter på människorna. Kanske är det en bild för hur den bättre bemedlade omvärlden ser på byar som dessa. Makalös har varit en kontroversiell bok i Kina. Kvinnliga kritiker har anklagat Jia för manschauvinism när han tecknar en delvis sympatisk bild av den efterblivna byn och även av dess män.
Men historien berättas med Fjärils röst. Fjäril är arg, ursinnig, hon vill bort från denna skit. Men det är utsiktslöst och efterhand börjar hon leva med i byns liv. Hon gör sin del av det gemensamma arbetet men vägrar att vara en del av byn: hon lagar mat, hon tar kvasten för att sopa gården, men innan hon gör det sätter hon på sig de röda högklackade skor hon hade med sig från staden.
Så blir hon med barn. Hon förbannar det som växer i magen, vill inte se åt barnet när det är fött, och så gör hon det ändå och genomströmmas av kärlek. Det är en pojke som får heta Hei Yi, men Fjäril döper om honom till Kanin. Kort därefter förstår Fjäril att hon har spårats av sin mor och av polisen i Xian. Hon kommer att befrias.
Slutet blir dramatiskt och oförutsägbart och ska därför inte relateras. Men det är stilenligt för denna rakt berättade men ändå originella och omskakande roman från Kinas djupa inland.
