Thomas Mofolo
Shaka
Översättning: Niclas Hval
Natur & Kultur, 2024
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2024
Det är en händelse väl värd att uppmärksamma att en av den afrikanska litteraturens största klassiker, Thomas Mofolos roman Shaka, skriven på sesotho, nu finns tillgänglig på svenska, fint översatt av Niclas Hval (som utgått från Daniel P. Kunenes föredömligt originaltrogna engelska översättning, publicerad 1981) och med ett mycket informativt förord av professor Stefan Helgesson.
Thomas Mofolo föddes 1876 i Kojane i Lesotho, södra Afrika. Han debuterade som författare 1907 med romanen Moeti oa bochabela (eng. övers. The Traveller of the East, 1934), en moraliserande utvecklingsroman med ett kristet budskap, men tydligt inspirerad även av en inhemsk föreställningsvärld. 1910 utkom hans andra roman, kärleksmelodramen Pitseng, som fick ett betydligt svalare mottagande än debutverket. Hans viktigaste bidrag till den afrikanska litteraturen är hans tredje roman, Shaka, som han arbetade på parallellt med de båda tidigare, och vars huvudperson är zululedaren Shaka (el. Chaka), en historisk person som föddes någon gång på 1780-talet och lönnmördades av politiska rivaler 1828. Hans levnadsbana återges i en mängd berättelser, där det är nästintill omöjligt att skilja fakta från fiktion. Säkert är dock att han var ett militärt geni, ibland omnämnd som ”Afrikas Napoleon”, och att han, genom att samla mindre riken under sig, skapade ett imperium, zuluriket i sydligaste Afrika, som saknar motstycke i Afrikas historia.
Romanen blev färdig 1910, men gavs inte ut förrän 1925, då missionsförlagen till en början inte ville publicera en text som dels betraktades som alltför nationalistisk i sin tendens, dels ansågs ge ett alltför positivt, närmast heroiserande, porträtt av huvudpersonen. Detta långa dröjsmål kan sägas ha beseglat Mofolos öde, som person och som författare. Han blev så djupt besviken att han slutade skriva för gott. På 1930-talet drev han en butik i Basutoland, men när apartheidsystemet infördes i Sydafrika blev han hårt drabbad av de nya raslagarna – han förlorade både sin mark och sin utkomst – och dog sjuk, ensam och utfattig 1948.
Idag är det svårt att förstå att missionsförläggarna kunde uppfatta Shaka som ett hyllande hjälteporträtt. Tvärtom framstår romanens huvudperson som mycket komplex och problematisk. Om romanen har någon tendens så består den, trots Mofolos uppenbara beundran för mycket av det Shaka lyckades åstadkomma, snarast i att visa hur makt och maktlystnad korrumperar och fördärvar en människa. Shaka går så långt att han egenhändigt dödar såväl sin älskade som sin mor i sin strävan efter fullkomlig makt.
Många försök har gjorts att placera Shaka litteraturhistoriskt, i förhållande till både europeiska och afrikanska traditioner. I den första kategorin nämns ofta Shakespeares Macbeth och Goethes Faust som tänkbara inspirationskällor, verk som mycket väl kunnat vara bekanta för den västerländskt skolade Mofolo, även om detta inte låter sig bevisas. Som tecken på inflytande från Macbeth kan nämnas själva makthungern, som berövar en från början ädel person hans moraliska kompass, samt det faktum att Shaka hemsöks av sina offers andar, liksom Macbeth av Banquos vålnad. Som tecken på inflytande från Faust kan framförallt nämnas förhållandet mellan Shaka och hans rådgivare/onda genius, trollkarlen Isanusi, som inte har någon historisk motsvarighet utan är skapad av Mofolo, och som, likt en afrikansk Mefistofeles, driver Shaka allt längre in på det ondas väg.
Viktigast tycks ändå de afrikanska inspirationskällorna vara. I detta sammanhang kan nämnas de västafrikanska berättelserna om hjältekonungen Sundiata. Både i Sundiata-materialet och i Shaka blandas det historiska fritt med det mytologiska och övernaturliga; dessutom påminner Shakas livsberättelse mycket om Sundiatas: från dramatiska omständigheter kring huvudpersonens födelse, via tidig landsförvisning av maktpolitiska skäl och tillsammans med en obrottsligt lojal mor, återkomst och blodig hämnd, fram till upprättandet av en stark kungamakt och ett mäktigt rike. Dessutom påminner Shaka rent berättartekniskt mycket mer om inhemsk muntlig tradition än om västerländsk romankonst sådan som den tedde sig i början av förra seklet: berättelsen domineras helt av en allvetande berättare – de dialogiska inslagen är mycket få och korta, utförliga redogörelser för personernas inre, deras känslor och tankar, förekommer överhuvudtaget inte. Lägg därtill de rent lyriska inslagen, som förekommer på flera ställen, och fram träder bilden av en mycket afrikansk klassiker, med ett för alla tider och folkslag giltigt budskap om de förödande följderna av hänsynslös makthunger och maktutövning. Kunde något kännas mer aktuellt idag?
