Atiq Rahimi
Tålamodets sten
(Syngué sabour. Pierre de patience, 2008)
Övers. Åsa Larsson
Leopard förlag, 2009
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
Det omedelbara intrycket av den fransk-afghanske författaren Atiq Rahimis bok Tålamodets sten är en oerhörd koncentration, förtätning och slutenhet. En berättarröst – som allra mest liknar ett övervakande öga – registrerar rörelserna, tankarna och orden i det rum som är bokens enda skådeplats. I rummet råder ett spänt lugn. Utanför pågår ett krig, enstaka skottväxlingar ekar i gränderna. Ibland ett hundskall. Emellanåt hörs mullans förmaningar och böner från kvarterets moské, som om religionen och kriget ingått förening, och nu dränker rummet i våldsideologi.
Rummet är nästan tomt. På en madrass ligger en man, skjuten i nacken, men mirakulöst nog vid liv. Vid hans sida vakar hustrun till deras två barn, tålmodigt men i vanmakt och med stegrande frustration. Hennes omsorger håller mannen vid liv: hon byter droppflaskor, vänder och tvättar kroppen, droppar vätska i de torkande ögonen. Men framför allt läser hon Koranen, ber och berättar: om det liv de haft tillsammans, om oron för barnen, om kvinnans villkor i ett äktenskap och samhälle utan spår av rättvisa mellan könen. Orden blir en monolog, avlyssnad av mannen, som inte kan svara. Långsamt tvingas han inse att han inte känt den kvinna som levt vid hans sida i så många år. Han vet ingenting om hennes drömmar och längtan bort. Då och då lyfter vinden fönstrets gardiner, vars mönster föreställer flyttfåglar, ”stelnade i flykten mot en gul och blå himmel”. Gardinens mönster är bokens mest ironiska symbol.
Kammarspel. Klaustrofobi. Katastrof.
Ett av bokens viktigaste teman är kroppen som fängelse, en plats för oupphörligt lidande. All religion, ideologi och böner till trots känns tillvaron nästan uteslutande fysisk i kvinnans berättelser. Så har också bokens motto lånats från en rundgång hos Antonin Artaud: ”Ur kroppen genom kroppen med kroppen från kroppen och till kroppen.” Och i en central passage frågar sig kvinnan: ”Jag har aldrig förstått varför ni män hänger upp hedern på blodet.” Hon syftar på stridens blod, oskuldens, menstruationens – en dialektik där renhet ständigt ställs mot orenhet. Under uppväxten fann hon sig omgiven av patriarker och kalasjnikov-pojkar, för evigt förlorade i den stora religiösa livsuppgiften, bländade av en större kärlek än den till sina närmaste. Ett sådant kall driver stridslystna män från hemmet, till svek och livslögner, död och förintelse. ”Man kan inte räkna med en man som känt vapnens lockelse!” heter det på ett ställe. Denna livsproblematik återfinns i alla kulturer, i alla tider. Och redan på första sidan understryker Rahimi bokens universalitet: ”Någonstans i Afghanistan. Eller på någon annan plats.” Fanatismen har många ansikten och känner inga gränser.
Syngué sabour betyder på persiska ”tålamodets sten” – det är en magisk sten, mottaglig för allt man anförtror den: hemligheter, synder, oro, ångest. Tålmodigt absorberar den allt, ända tills den en dag spricker och man blir befriad från sitt lidande. Inför kvinnans bikt förvandlas mannen i det tomma rummet till just en sådan sten, tills han slutligen konfronteras med den verkliga sanningen om sitt äktenskap. Då briserar allt i en melodramatisk scen, ovärdig bokens annars så återhållet realistiska berättande.
Tålamodets sten är den första av Rahimis böcker som skrivits på franska, de övriga tre är skrivna på persiska. För den här boken tilldelades författaren Prix Goncourt 2008, Frankrikes största litterära pris, och det är ingen djärv gissning att franskan nu blivit hans litterära modersmål. Men trots att det är en stark och konstfull text – lysande överförd till en kärnfull svenska av Åsa Larsson – vill jag ändå tro att priset tillfallit Rahimi efter politiska, snarare än estetiska överväganden.
