Claudia Hernández
Röj fäll bränn
(Roza tumba quema, 2017)
Översättning: Djordje Zarkovic
Nirstedt/litteratur, 2022
Texten har publicerats i Karavan 3-4/2022
Vittneslitteraturen, en genre som syftar till att redogöra för traumatiska erfarenheter under dramatiska historiska skeenden, innehar en särställning i den latinamerikanska 1990-talslitteraturen. Detta på grund av historiska såväl som makabra orsaker. I efterdyningarna av de många militärdiktaturerna, i takt med att arkiv öppnades och sanningskommissioner inrättades, uppstod också litterära strömningar vars tematiska stoff utgjordes av förstahandsskildringar av våld, exil och repression. På senare år har termen literatura de los hijos - barnens litteratur - kommit att användas för en generation yngre latinamerikanska författare som har vuxit upp med konsekvenserna av 1970- och 80-talens många statskupper och inbördeskrig, men som är för unga för att själva ha deltagit.
Den salvadoranska författaren Claudia Hernández föddes 1975 och kan sägas tillhöra denna senare generation. Hon var fem år gammal när inbördeskriget bröt ut, ett krig som pågick tills hon var sjutton. Hennes författarskap har kretsat kring livet i El Salvador efter kriget, så även romanen Roza tumba quema, som nu finns utgiven som Röj fäll bränn på Nirstedt/litteratur i översättning av Djordje Zarkovic. Eller, att det rör sig om El Salvador skrivs aldrig rakt ut, då både platser och personer saknar namn. Med ett undantag - Paris. Jag återkommer till det.
I centrum står en kvinnlig före detta gerillakrigare och hennes familj. Under kriget föder hon en dotter som hon tvingas lämna bort. Eter kriget får hon ytterligare fyra döttrar. Långt senare får hon reda på att den förstfödda adopterades till en familj i Paris, och trots att hon lever i fattigdom ger hon sig omedelbart dit för att få träffa det barn som blev stulet från henne. Genom modern, döttrarna och i förlängningen även före detta stridskamrater, vänner och ovänner bygger Hernández ett kollage av kvinnoröster, en strid ström av berättelser som överlappar, motsäger och bekräftar varandra. Fram träder en historieskrivning som blivit dubbelt negligerad - såväl av statens officiella historieskrivning som av de manliga gerillakrigarna, som bemöter sina före detta kvinnliga kamrater med skepsis. Den kvinnohistoriska ansatsen att göra dessa människor rättvisa genom litteraturen får mig att tänka på Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte, om de kvinnor som stred för Sovjet under andra världskriget och som därefter knappt fick något erkännande. Att de röster som kommer till tals i Hernández roman saknar namn är ett sätt att inkorporera det osynliggörandet i verkets form. Samtidigt finns det en kollektiv styrka i anonymiteten, att ingen enskild röst kan plockas ut ur den kör som väver samman romanen gör att det som skrivs fram är det kollektiva minnets berättelse, en historieskrivning som inte går att avfärda eller hänga upp på en individ.
På samma gång finns det något i formen som skaver. I mängden av berättelser som avlöser - och avbryter - varandra uppstår det onödigt långa transportsträckor och en monotoni i språket som gör boken bitvis svårforcerad. Trots detta är Röj fäll bränn en stark roman. När den är som bäst visar den på litteraturens kraft som plats för historieskrivning bortom rådande narrativ. Det är ingen liten bedrift.
