Nawal El Saadawi
Revolutionsskrivarna
(Annahu al-damm, 2012)
Översättning: Marie Anell
Ordfront förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2014
Det börjar mitt i vimlet, mitt i händelserna. På Tahrirtorget i Kairo, under demokratiupproret. ”Störta regimen”, ropar demonstranterna. Så anfaller armésoldater och civilpoliser med tårgas och skarp ammunition. Blod rinner över gatstenarna.
Den 82-åriga Nawal el Saadawi var själv med på torget. Fattas bara annat – för ingen i Egypten personifierar den kämpande författaren i sådan grad som hon.
Revolutionsskrivarna handlar dock huvudsakligen om tiden före upproret. Om dem som revolterar och om dem som sviker. Flera av dessa är, som titeln anger, associerade med olika slags skrivande. Den begåvade journalisten Fuada har som ung kämpat för att befria orden från allt det vidriga som klibbar fast vid dem, samtidigt som hon sett vänner och kollegor använda skrivandet för att göra karriär, bli rika, få umgås med ministrar, kanske få Mubarakpriset, det finaste litterära priset i landet. Hyckleriet är naturligt för pressen, säger Fuadas chefredaktör. Han kallar det politisk intelligens.
Revolutionsskrivarna är närmast ett slags kollektivroman där olika gestalter stiger fram och får sina porträtt tecknade med snabba effektiva penndrag. Detta är El Saadawis styrka. Hon känner dessa människor in i själen; känner hettan i deras längtan efter ett annat samhälle, men också den ständigt närvarande lockelsen i att anpassa sig, kompromissa, ljuga bort verkligheten – inte minst gäller det de intellektuella männen, och i synnerhet de som nått en position. Och som en oftast osynlig skugga bakom anpassligheten finns något ännu mycket värre – sveket. Det som förstör kärleken och vänskapen och solidariteten – och människors liv.
Saadawis roman utmärker sig genom att inte bara betrakta skeendet från männens eller från den utbildade medelklassens trygga utsiktspunkt. En central gestalt i berättelsen är Saadia, som kallas mörderskan, för att hon en gång slog ihjäl sin man i nödvärn. Saadia och Fuada har träffats i fängelset och därefter har Saadia fått anställning som hembiträde hos Fuada och hennes man Shakir. Egentligen är de vänner, menar Fuada, men det stämmer inte så bra, för det är en värld av sociala orättvisor, århundraden av över- och underordning, som skiljer dem och åt och som också skiljer deras jämngamla döttrar åt. Det existerar, trots allt välmenande prat, knappast någon punkt där de kan mötas som verkliga jämlikar.
Jo, faktiskt, ett sådant ställe kanske ändå finns, eller snarare uppstår, när revolutionssignalen ljuder genom den egyptiska huvudstaden. Platsen är Tahrirtorget. Det är dit alla strömmar. Här blandas människor från alla samhällsklasser. Torget blir en tillflyktsort både för dem som inte har nånstans att bo och för dem som tröttnat på att leva det bekväma men förljugna liv de lever. Det är en utopi som förverkligas, men den blir, som vi vet, kortvarig.
Revolutionsskrivarna är inte Nawal El Saadawis bästa roman, därtill är den alltför rapsodisk. Men den lever ändå genom att befinna sig så tätt inpå den verkliga dramatiken. Och genom sin politiska och moraliska hetta, sin gestaltning av den korseld av rädsla, äckel, samvetskval och ursinne som till slut leder fram till upproret. Det är litteratur som moralisk och politisk uppfordran.
