Duong Thu Huong
Roman utan namn
(Tiêu thuyêt vô dê, 1992)
Översättning: Tobias Theander
Bokförlaget Tranan, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019
Både bilden av Vietnamkriget och landet Vietnam har nästan alltid presenterats för oss i väst genom västerländska historieskrivares och författares filter. De senaste åren har dock berättelser skrivna ur ett vietnamesiskt perspektiv i högre grad börjat nå den breda svenska läsekretsen. Under det gångna halvåret har förlaget Tranan först gett ut Bookerprisbelönade Sympatisören från 2015 av den amerikansk-vietnamesiska författaren Viet Thanh Nguyen, och nu senast Duong Thu Huongs Roman utan namn som i original kom ut 1992. Titeln syftar inte på romanens skildring av krigets onämnbara fasor, utan beror enligt författaren på att hon inte hann ge sin roman någon titel. Hon greps i sitt hemland på grund av sina för regimen icke önskvärda texter och var tvungen att skyndsamt gå i exil, till Frankrike, och där fick romanen fortsatt vara utan titel när den gavs ut.
Att jämföra Roman utan namn med Sympatisören riskerar förvisso att reproducera en västerländsk nonchalant syn på vietnamesisk litteratur där helt olika författare och temperament klumpas ihop, men i detta fall finns ändå en relevant beröringspunkt då båda skildrar kriget. Sympatisören har, fastän romanen gör anspråk på att vara en motberättelse till de amerikanska schablonerna, delvis ett utanförperspektiv. Berättaren, som liksom författaren har migrerat till USA, har hela tiden den marginaliserades dubbla blick på sig själv och sitt gamla hemland: han tvingas ständigt att förhålla sig till och kommentera de stereotypa bilderna av Vietnam och vietnameser. I Roman utan namn är perspektivet uppfriskande annorlunda. Ett illustrativt exempel på detta är att kriget här inte alls kallas Vietnamkriget utan Det amerikanska kriget.
Och där Sympatisören kretsar kring de stora skeendena präglas Roman utan namn av den lilla människans begränsade synfält. I handlingens centrum finns en ung soldat i de kommunistiska trupperna. Vid tjugoåtta års ålder och efter tio år i fält känner han sig gammal och har blivit ganska cynisk.
Berättelsen skildrar hans sökande efter en barndomsvän som sägs ha blivit galen och hålls inlåst på en militärbas och hans permissionsresa till hembyn där en gammal far som han bara känner främlingskap inför väntar, liksom en ungdomskärlek som blivit gravid utanför äktenskapet och lever isolerad och förskjuten. Under färderna gör sig krigets brutalitet påmind i form av döda kamrater längs vägen och av hungern som driver soldaterna att äta apor. Här finns många groteska scener men inga stora, avgörande sammandrabbningar. Duong Thu Huong tycks ha varit mer intresserad av att skildra krigets långsamt malande käftar, hur både kroppar och själar gradvis bryts ner.
Något som känns trist förutsägbart i berättelsen är kvinnornas funktion som drömbilder att vila i för de hårt prövade manliga soldaterna. Framförallt är det typiskt nog den sedan länge döda modern som berättaren ständigt återkommer till i sina drömmar. Men kanske går det ändå att läsa in en kritik av denna fetischering i hans möte med den av livet tilltufsade ungdomskärleken. Hon som är långt ifrån de fantasier om henne som han närt och inte riktigt kan släppa ens efter att ha mött henne som livs levande, hårt prövad kvinna. Jag kan inte låta bli att reflektera över författarens egen bakgrund som kvinna i armén och varför hon trots denna ger kvinnorna en så marginell plats. Kanske skulle det i en sådan berättelse finnas ytterligare lager av våld som inte fick plats i den roman hon ville skriva. Kriget har alltjämt inget kvinnligt ansikte, för att parafrasera Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.
