Roberto Bolaño
Tredje riket
(El Tercer Reich, 2010)
Översättning: Lina Wolff
Albert Bonniers förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2018
Roberto Bolaño skrev romanen Tredje riket 1989. Den fanns bland hans efterlämnade manus och gavs ut först 2010. Att döma av slutet är den inte fullbordad, men de rapsodiska noteringarna där om huvudpersonerna kan rymma en idé. Det är inte givet att de är ofullständiga.
Det brukar också sägas om Roberto Bolaño att han var mer präglad av de nordamerikanska beatförfattarna än av den latinamerikanska boomen i romanen. Tredje riket pekar åt det hållet, den har en ofullbordad karaktär, och den ger också en variation av tematiken från Don Quijote, Madame Bovary och Rambo-filmerna. I det skiktet speglar den idén om hur fiktionen, eller som för Rambo tidigare erfarenheter, tar över en gestalts varseblivning och livsupplevelse. Vi kan också lägga till att romanen har en uppenbart filmisk kvalitet. Om den varit tjugo år äldre kunde den blivit en ypperlig film av 1970-talets Wim Wenders.
Roberto Bolaño berättar om ett tyskt par som tillbringar semestern på en spansk badort. Där lär de känna ett annat tyskt par som kvinnan, Ingeborg, ivrigt festar med, medan maken, Udo, hellre vill vara på rummet för att undersöka möjligheter i ett strategispel om andra världskriget. Han skriver för tyska och amerikanska specialtidskrifter på området, och han lyckas hjälpligt hålla sig undan när de andra är på stranden. Svårare dock på natten, då han dras med på barer och klubbar. Där lär paret också känna två spanjorer, kallade Lammet och Vargen. På stranden (trots sin ovilja att besöka den) lär Udo känna en man som äger diverse trampbåtar.
Det andra tyska paret super hejdlöst, grälar än mer, och har försoningssex. De tre spanjorerna, eller möjligen är ägaren till båtarna latinamerikan, utgör en hotfull närvaro. Båtägaren blir inte mindre undanglidande av att han snabbt lär sig spelet och tillbringar lång tid på Udos och Ingeborgs rum med att spela. En dag försvinner den andre tyske mannen, och Udo attraheras av hotellvärdinnan.
Romanens karaktär kräver en ganska detaljerad redogörelse för innehållet. Hela ramen är som hämtad ur ett sexuellt laddat drama av en beatförfattare även om de homoerotiska övertonerna fått ge vika för en öppnare machismo. Bolaños sakliga och korthuggna berättande förstärker draget. Men Udos spelande för även in ett annat skikt: fiktionen som metod att ritualisera tillvaron, som en metafor för den överblick och kontroll som Udo saknar i sitt liv.
Hans strävan att utöva kontroll hotas också av festandet och den tvetydiga vännens försvinnande, av att han egentligen kanske inte vet något om Ingeborg, liksom av att han dras till den äldre hotellvärdinnan i en dröm om symbios som kan rymma djupare skikt än den sexuella attraktionen.
Vi känner igen mycket som präglade Roberto Bolaños senare, mer fullgångna romaner. I förhållande till dessa blir inte Tredje riket mer än en förstudie. Den svaga delen är, som jag ser det, det bristande samspelet mellan fiktionsplanen. Den sexuellt laddade konflikten (i alla riktningar) rymmer sin egen dramatik. Där fungerar den sakliga tonen som motröst mot skeendets oklara karaktär för gestalterna. Roberto Bolaños ingående redogörelser för spelet och de artiklar som Udo skriver saknar däremot inre dramatik, och de utgör en isolerad bubbla som på sin höjd illustrerar en belägenhet, men utan att den på allvar griper in i och ger gestalt åt Udos upplevelse.
Då är frågan om manuset är fullbordat eller inte.
