Naïri Nahapétian
Vem dödade ayatolla Kanuni?
(Qui a tué l’ayatollah Kanuni? 2009)
Övers. Marianne Tufvesson
Sekwa förlag, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010
Iransk politik är thriller nog i sig. Denna enkla och ändå genialiska idé har den iransk-franska journalisten och författaren Naïri Nahapétian tagit vara på i sin debutroman Vem dödade ayatolla Kanuni?.
Den unga Narek med journalistambitioner återvänder till Iran, landet som han lämnade som barn tillsammans med sin far. Han söker svar på faderns outtalade sorg, den som har legat tungt över dem och präglat deras liv i Frankrike i alla år.
I Iran trevar sig Narek fram. Väldigt lite är vad det visar sig vara vid första anblicken. Väldigt mycket ska läsas mellan raderna. Så Narek söker, genom det nya landets obegripliga sociala koder, genom de ständigt uppdykande nya versionerna av hans egen och familjens historia, och inte minst genom landets explosiva politik. Snart befinner han sig mitt i storpolitikens många rävspel, där ett mord förklaras vara en stillsam död i sängen, där den dygdiga ayatollahustrun kan tänkas vara ett bortrövat barn till avrättade oppositionella, där ”livvakter” håller presidentkandidater i husarrest med mera.
Den värld som Nahapétian låter sin unge huvudperson träda in i är dock sällan fiktiv till sin karaktär. Året är 2005 och det ska snart bli presidentval i Iran. Dragkampen mellan de olika kandidaterna har börjat och det är få som har den lille och inte särskilt märkvärdige Ahmadinezad i åtanke. I rasande fart får man följa de olika politiska omkastningarna, där många namn känns igen från nyhetsspalterna.
I Nahapétians Iran är saker och ting dock sällan så svartvita som i pressens rapportering. Hon skildrar det mångfacetterade gränslandet, där en feminist samtidigt kan ha hjärtat till vänster och slå vakt om den islamska republiken som idé. Där människor tvekar, tvivlar och grubblar. De drabbas alla, på något sätt. När de får se sina anhöriga bada i pengar och sig själva räddade av samma pengar, resultatet av spekulationer som går emot allt vad de själva har trott på. När de får se sina vänner fängslade och avrättade för idéer som de själva ännu står fast vid. Förtvivlade ser många drömmen om demokrati gå förlorad och klassklyftorna växa.
Ändå är det den orubbliga viljan till förändring som Nahapétians roman lämnar som avtryck. Sällan behöver människorna i hennes värld räddas av omvärlden. Klarsynta ser de på och vet betydligt mer själva om sitt förtryckande politiska system. De kämpar för att finna vägar runt hindren, ger emellanåt upp och försöker igen. För henne är drömmen ”bara denna regim faller”, inget annat än just en dröm. Inte på grund av regimens orubbliga natur och säkra ställning. Drömmen faller snarare på sin egen orimlighet. Med en mångbottnad skildring, där personerna sällan tillhör den ena eller den andra sidan, där åsikter går isär och förenas i en salig och oförutsägbar blandning, belyser Nahapétian gråzonerna och deras kraft.
Det är första gången som jag kommer på mig själv med att läsa om politik och mer specifikt om iransk inrikespolitik utan att bli nedstämd eller uppgiven. Nahapétian lyckas lyfta fram en annan bild än den gängse. Jag är förvånad över att inget större förlag har hunnit före med utgivningen av denna debut. Samtidigt är jag imponerad över det lilla förlaget Sekwas ambitiösa satsningar på franskspråkig litteratur. Det här är en thriller som erbjuder så mycket mer än bara en spänningsfylld läsning.
