Aslı Erdoğan
Requiem över en förlorad stad
(Hayatın Sessizliğinde, 2005-2020)
Översättning: Ulla Lundström
Rámus förlag, 2022
Texten har publicerats i Karavan 1/2023
På snart sagt varje sida finns det en suggestiv formulering som erbjuder en väg in i Aslı Erdoğans bok Requiem över en förlorad stad, som nu ges ut i svensk översättning av Ulla Lundström. Men det är inga nyckelformuleringar, mer av provisoriska riktningsgivare för en fördjupad, men aldrig fullbordad förståelse.
”Jag talar ur min ensamhet, den ensamhet jag känner bättre än något annat”, skriver Aslı Erdoğan som för att antyda en position och utgångspunkt. Men talet bär inte språk och erfarenhet, i alla fall inte fullt ut: ”Nattens iskalla vindar sliter bort skuggorna från föremålen, rösterna från ekona, och som vore de skapta av samma material förs orden i olika tomrum samman med skuggorna.”
Språket och skuggorna ger även en ingång till gestaltningen av en belägenhet, tanken att det finns en grundläggande brist i ord och erfarenhet, att vi aldrig når fram till en giltig beskrivning. Aslı Erdoğan skriver i förlusten, i medvetenheten om sprickan mellan den realitet vi ser och det som sluter sig bakom detta. Sluter sig, inte öppnas.
Den polariteten skrivs in i motsättningen mellan liv och död, men inte i en enkel dualism där det ena motståndslöst kan knytas till det andra. Tvärtom, ”berättelserna är sammanflätade med varandra, utspridda åt alla håll, ringlar fram som ormar”.
Så blir rekviemet över Aslı Erdoğans hemstad Istanbul en bok av meditation och minnen, av fragment och oavslutade utsagor, som om allt fick ett abrupt slut. När hon skriver om sitt liv i staden, om sin mor och alla döda, formas texten av en stark längtan, men det är också en längtan som bär insikten om hur allt rymmer sin egen skugga, där det synliga och skuggorna – orden och erfarenheten – likt skalpeller skär sönder vartannat.
Texten är disharmonisk. Det är som om Aslı Erdoğan skriver på trots mot den upplevelse hon gestaltar, inte för att komma över den, utan av inre tvång. Det är berättelsefragment som tvingar sig fram, som visar hur en inre, psykologisk och existentiell, splittring grymt korresponderar med en upplöst verklighet, en verklighet där döden och skuggorna sluts inför människans och allt levandes blick och försök till förståelse.
I grunden, om det ordet ens kan användas om boken, ligger Aslı Erdoğans exilupplevelse. Hon lever sedan flera år i Tyskland sedan hon fängslats för sin kritiska journalistik och sin politiska och feministiska aktivism. I exilen manas minnena fram, och trots skuggornas obönhörliga herravälde ger författaren konturskarpa bilder från sitt tidigare liv och av modern, av barnafödande och död. Men alla bilder är oavslutade, fogade till varandra i ett eftervartannat som inte speglar någon logisk ordning. En sådan finns inte. Det oavslutade understryks av bokens tillkomst. Den skrevs för halvtannat årtionde sedan, men olika avsnitt har successivt fogats till. Boken blir en serie meditationer, som inte når hela vägen. Även ordet ”serie” är oegentligt.
Ändå anar vi ett mönster, även om Istanbul inte blir ett chiffer som i Orhan Pamuks mästerverk Den svarta boken med dess översättbarhet mellan gränder och basarer och den gestaltade upplevelsen.
Liksom Pamuk skriver Aslı Erdoğan om längtan och sökande, men mer ett inre sökande, en själens rannsakan, än jakten på gäckande men likväl fysiska realiteter. Där ser vi också en förbindelse till en roman som Staden i den röda kappan och andra böcker av Aslı Erdoğan. Bråddjupen öppnas i hennes skrivande. De emanerar ur en bristupplevelse och skär djupa revor i läsarens verklighetsuppfattning.
