Yan Lianke
Lenins kyssar
(Shou Huo, 2004)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Atlantis, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2015
Kina av idag handlar mer och mer om kultur. Det måste ändå vara fel, säger ni. Temat i 2000-talets Kina är väl ändå pengar, investeringar, konsumism, stadsbyggande? Men kommunistpartiets politbyrå har bestämt att Kina ska bli en kulturell stormakt under detta århundrade och när partiet dekreterar något sådant så betyder det att pengar strömmar till, projekt startas, spekulationer frodas och att landet kommer att fyllas av museer och temaparker.
Det är om detta, bland annat, som Yan Liankes roman Lenins kyssar handlar.
Ämnet är som gjort för en satiriker och Yan Lianke är utan tvekan en lysande sådan. Detta är alltså en rolig bok av en av Kinas idag absolut främsta författare, men också en allvarlig och ytterst tänkvärd historia.
Den utspelas i provinsen Henan kring år 2000. Fägnaby heter platsen, en hålornas håla; berg, gul jord och lervälling. En by i marginalen, vilket understryks av att en majoritet av innevånarna har handikapp av olika slag. Men också, som namnet antyder, en plats där människor tidvis har levat väl tillsammans.
En sommar drabbas byn av en storm av het snö. Kanske ett järtecken, ett bud om att allt kommer att förändras. Och förändras ska det. För nu kommer häradshövdingen Sparvhök Liu på besök och han säger att man inte kan fortsätta såhär, människorna måste få högre levnadsstandard, det verkar ju visserligen svåruppnått på det här stället, men ingenting är omöjligt i dessa dagar. Han har själv en idé, för han har läst i en tidning att ryssarna vill kremera Lenins lik, så varför inte passa på att köpa det, det går säkert, bara budet är det rätta, sen ska det byggas ett Leninmausoleum på det gudsförgätna Andarnas berg och tusentals människor, ja, kanske miljontals, ska strömma till och skapa det som man eftersträvar. Utveckling nämligen.
Men projektet kan bara förverkligas genom vad vi hos oss skulle kalla för offentlig-privat samverkan. Byn måste hosta upp pengar till att börja med och Liu har en idé här också. De handikappade i Fägnaby har kompensatoriskt utvecklat märkliga färdigheter: en enbent yngling kan springa fortare än någon annan med en specialkrycka, en blind flicka kan höra exakt var ett hårstrå faller, och så vidare. Lius tanke är att sätta samman en artisttrupp av vanföra och turnera på olika ställen i landet. Kul, tycker de flesta, utom ”bymodern” Mao Zhi som anar oråd.
Man tar det lite piano i början. Inbjuden publik, låga biljettpriser. Men det visar sig att förväntningarna varit för lågt ställda. Succén blir pyramidal. Biljetter säljs på svarta marknaden till fantasipriser. Ett räkneverk börjar snurra i huvudet på Liu. Han kalkylerar på högre priser och fler och fler åskådare och ser sedelbuntarna växa, bankerna sprängas, Lenin snart på plats på bergskammen.
Lenins kyssar är en satir om girigheten. Det kan verka som en enkel historia men den utspelas på flera olika plan också språkligt – med nykonstruerade ord, med återblickar på byns historia och antal fingerade fotnoter efter varje kapitel. Det hela är ändå lättläst, vilket man säkert får tacka översättaren Anna Gustafsson Chen för.
Naturligtvis blir inget som man tänkt i Fägnaby, men hur det går ska vi inte avslöja. Bara konstatera att denna berättelse om ett entreprenörskap som fullständigt ballar ur och mister all koppling till vanliga mänskliga behov och drömmar förmodligen handlar nästan lika mycket om oss som om dagens Kina.
