Jean-Noël Pancrazi
Berget
(La montagne, 2013)
Översättning: Pia Samuelsson
Elisabeth Grate Bokförlag, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2016
Jean-Noël Pancrazi föddes i Algeriet av franska föräldrar 1949 – en tidpunkt då många fransmän tog för givet att den nordafrikanska kolonin skulle förbli deras. Vid mitten av femtiotalet utbröt emellertid ett uppror mot det franska styret som blev början på ett grymt och utdraget krig. Först 1962 erkände den franska regeringen Algeriet som en självständig stat. Detta fick till följd att drygt en miljon fransmän lämnade landet de betraktade som sitt hem – utan att för den skull vara välkomna i Frankrike. Där sågs de med skepsis och kallades pied-noirs, ”svartfötter”.
Pancrazi, som har sexton böcker bakom sig, har med Berget för första gången blivit översatt till svenska. Här berättar han sin egen historia. Jean-Noël är i tioårsåldern och bor med sina föräldrar i en liten algerisk stad. Kriget mellan algerier och fransmän har visserligen börjat mattas av men redan i romanens inledning stegras dramatiken chockartat. Jean-Noël blir vittne till hur en chaufför lockar hans kamrater att åka flakbil upp på ett närbeläget berg, något som är förbjudet av säkerhetsskäl. Själv följer han inte med och flakbilen kommer inte tillbaka. En militärpatrull gör sedan den fasansfulla upptäckten att alla pojkarna har mördats, fått halsen avskuren.
Fransmännen hämnas: ”Jag såg dem komma, alla som just blivit tillfångatagna, som gick barfota med uttryckslös blick, sammanbitna och med allvarliga ansikten ... högdragna, nästan furstliga, utan en enda skälvning av rädsla.” En man pekas på måfå ut som den skyldige och blir avrättad. På båda sidor sprider sig hatet. Alltfler fransmän vänder Algeriet ryggen och den lilla staden förvandlas till en folktom och skrämmande plats. Jean-Noëls familj vill stanna men pappan blir handgripligen utkastad från sin arbetsplats och familjen tar sig till Frankrike. Pojken får i sin tur snart lära sig vad det vill säga att kallas pied-noir av hånfulla franska klasskamrater. Med sig ut i livet bär han sorgen över sina döda kamrater, liksom överlevarskulden.
Romanen är tunn till omfånget, berättelsen indelad i kortare och längre textblock. Pancrazis prosa är laddad och smärtsam, samtidigt ändå lågmäld. Av och till stegras berättartempot, korta meningar samlas till långa intensiva uppräkningar. En central och samtidigt tvetydig symbol, berget, dyker ofta upp. Berget lockar med guldbaggar och nedgrävda skatter, en oskuldens och äventyrets plats men är samtidigt platsen där barn har mördats. Inte sällan anar Jean-Noël de döda kamraternas närvaro. Dessutom kommer gång efter annan en mystisk flakbil i hans väg, vem är det egentligen som kör? Mördaren?
