Safiya Sinclair
Det här är Babylon
En biografi
(How to Say Babylon. A Jamaican Memoir, 2023)
Översättning: Molle Kammert Sjölander
Bazar förlag, 2023
”Bortom trädens slöja skimrade nattens röster på småtimmarna. (…) på kvinnoblivandets ensamma tröskel spejade jag efter havet.”
Den svulstiga inledningen gör mig skeptisk. Jag hinner tänka att den jamaicanska författaren och professorn i kreativt skrivande Safiya Sinclair är en av de som har något ”Viktigt Att Berätta” men med litterära anspråk som inte har täckning i form av litterär talang.
Men farhågorna visar sig snart vara obefogade. Sinclair (född 1984), som mycket riktigt även gett ut poesi, använder visserligen ett skönlitterärt språk i sin självbiografi om barndomen i ett strängt rastafarihem. Men efter starten gör detta språk precis det språk ska göra: levandegör snarare än skymmer berättelsen. Molle Kammert Sjölander gör även hon såvitt jag kan bedöma ett fint jobb med översättningen: de anglicismer som ibland dyker upp i översättningar från engelska till svenska saknas, liksom de oftast krystade försöken att överföra patois till svensk dialekt.
Safiya föds som det första av fyra barn till två unga föräldrar som båda är rastafari. Sinclair bjuder på en intressant inblick i något som de flesta västerlänningar bara har en ytlig kunskap om via reggaemusik och exotistiska bilder på ganjablad och män i dreads.
Men som hon visar är rastafarirörelsen en politisk och andlig rörelse med inspiration från postkoloniala tankar om hur före detta förslavade grupper i Västindien och USA bör bejaka sina afrikanska rötter och på så vis frigöra sig från de krafter som förtryckt dem i århundraden. Därav dyrkandet av den etiopiske kejsaren Haile Selassie, som framgångsrikt stred mot Mussolinis trupper. Samtidigt bör de bekämpa alla manifestationer av den vita överhögheten: den stat, det rättsväsende, den ekonomi och det våldsmonopol som tillsammans utgör det som kallas Babylon.
Rastafarirörelsen har alltså verkligt revolutionära inslag. Samtidigt beskriver Sinclair en vansklig nostalgi, en längtan tillbaka till något förment ursprungligt som ofta bäddar för reaktionära tendenser.
Och denna dubbelhet kommer i allra högsta grad till uttryck i hennes egen familj. Å ena sidan en kärleksfull mamma som ger lektioner till fattiga barn. Å andra sidan en pappa som blir alltmer insnöad på de patriarkala dragen i ideologin. Till slut har han skapat en egen våldsregim i hemmet där han främst terroriserar sina tre döttrar.
Det är gissningsvist lätt för en vit, västerländsk publik att förfasas över våldsskildringarna på ett sätt som är mer självbelåtet än empatiskt. Men Safiya Sinclair gör det ändå inte överdrivet lätt för sina läsare. Hon berättar även om förföljelserna av rastafarirörelsen och om dess radikala och solidariska drag. Och om hur en från början kollektivistisk rörelse i vissa fall muteras i slutna kärnfamiljer där män som till vardags hunsas av ett rasistiskt klassamhälle beter sig som tyranniska envåldshärskare i sina egna hem.
Det här är Babylon är förutom en uppväxtskildring också en konstnärsbiografi. Liksom för så många andra skrivande kvinnor i historien handlar den om kampen för att få skriva. Trots pappans förtryck. Trots att Safiya är svart, arbetarklass och kvinna. Sinclair fångar träffsäkert i vad som liknar en tragisk fars hur inte bara pappan, utan snart också den äldre manlige poet och den modellagentur som hon först tror ska bli hennes räddningar på olika sätt även de gör anspråk på hennes kropp och autonomi.
Slutets försoning har dessvärre något av en Sommar i P1-dramaturgi över sig. Men samtidigt är det skönt att Safiya Sinclair inte dukar upp någon förenklad historia om att rymma från en ”galen sekt” och bryta med allt som det tidigare livet stod för. Som hon skriver i slutet: ”Även om jag hade vänt rastafari ryggen bar jag alltid med mig dess outsläckliga upprorseld.”
