Hoda Barakat
Ett rike av denna jord
(Malakout hathihi al ard, 2010)
Översättning: Jonathan Morén
Leopard förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2018
I sin roman Ett rike av denna jord ger den libanesiska författaren Hoda Barakat en bild av hemlandets konflikter och förändringar under femtio år. Hon speglar dessa i sex syskons öden. Hoda Barakat väljer konsekvent sitt perspektiv underifrån. Vi får se de sociala, politiska och religiösa spänningarna från gestalternas upplevelser. Även när vi hör en överordnad berättarröst blir den ett redskap för att krypa så nära inpå huvudpersonerna som möjligt.
Det innebär att bilden hela tiden blir subjektiv. Men Hoda Barakat skiftar mellan gestalterna. Vi får höra olika röster, eller röster som återger vad andra berättar. Det ger en fin mångstämmighet, även om det hålls inom ganska snävt realistiska ramar.
Men inom dessa ramar händer åtskilligt. Hoda Barakat integrerar visioner, myter och religiösa upplevelser i vad som kunde varit en magisk-realistisk förvandlingsestetik. Men de realistiska ramarna tuktar det hallucinatoriska, även när Hoda Barakat fokuserar på religiösa upplevelser som tar form i skärningspunkten mellan fanatism och hysteri.
Just den religiösa tematiken är annars central. Syskonen i romanen är maroniter. De tillhör alltså en östlig, katolsk kyrka som är självständig, men i gemenskap med den romersk-katolska med påven som överhuvud. Det är den största kristna gruppen i Libanon, men en minoritet som varit hårt trängd mellan islam och andra kristna kyrkor.
Det ger perspektivet underifrån ytterligare en accent. När vi hör Tannus, en i syskonskaran, berätta om sitt sökande och sina erfarenheter hör vi inte endast en religiös visionär, vi hör också en röst som ger kontur åt de skilda typerna av förtryck: undertryckandet av den kristna religionen, undertryckandet av den personliga integriteten i religionens namn i klostret. Det ger fin brytningsverkan mot det förtryck som är mest konkret i romanen, det som handlar om jorden och kampen om den.
Men parallellt med dessa teman skriver Hoda Barakat också om förändringarna i det libanesiska samhället, hur gamla klan- och hedersstrukturer utmanas av en inbrytande modernitet. Men även den ges form av konkreta händelser på socialt och politiskt underordnade nivåer. En biograf blir en påtaglig symbol för det nya.
Tematiskt är Ett rike av denna jord en rik och närmast alltomslutande roman. Men är det en stor roman? Jag är för egen del inte helt övertygad. Där en Nuruddin Farah tolkat Somalias moderna historia i ett korsdrag av existentiella och politiska erfarenheter och modernistiska uttrycksmedel eller där Ben Okri och Chimamanda Ngozi Adichie skrivit om Nigerias konfliktfyllda historia med obönhörlig blick, finns det hos Hoda Barakat en litterärt defensiv tendens som gör åtminstone mig tveksam. Även de erfarenheter hos gestalterna som utmanar en traditionellt realistisk rationalitet fogas in i berättelser och återgivanden som gör dem mindre drabbande, mindre konstnärligt provokativa.
Den tendensen ligger också i linje med sådana drag av muntligt berättande som kan skönjas i detaljerade upplysningar om släktskapsförhållanden och formelartade beskrivningar av personliga egenskaper: ”Han var i samma ålder som de två yngsta döttrarna och hon gjorde ingen skillnad på honom och dem, eftersom han var så förståndig, lydig och rar.”
I sådana passager tappar dessvärre Hoda Barakats prosa en del av sin spänst.
