Kan man förstå litteraturhistorien ur en ekologisk synvinkel? Det menar professor Alexander Beecroft, som i en ny bok för fram sin tes. Bland annat ser han på världens språk utifrån ett överlevnadsperspektiv och diskuterar framtiden: kommer alla språk utom engelskan att försvinna? Går vi mot en likriktad monolitteratur eller en global heterogen ekologi?
Leif Lorentzon har läst och funnit många tänkvärdheter liksom en del brister i Beecrofts resonemang.
Alexander Beecroft
An Ecology of World Literature: From Antiquity to the Present Day
Verso, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2015
Världslitteratur har sedan 1990-talet närmast blivit en egen forskningsdisciplin inom flera universitets komparativa litteraturstudium, och det konfereras kring begreppet varje år över hela världen. Karavan har också vid flera tillfällen uppmärksammat detta, och gör det igen när det nu har kommit en ny bok i ämnet av Alexander Beecroft, som är professor i litteratur vid South Carolina-universitetet i USA och specialiserad på äldre kinesisk och grekisk litteratur.
Men egentligen är det inte en bok om Världslitteratur, utan en om världens litteraturer. Titeln är missvisande då boken diskuterar litteraturerna i världen, snarare än Världslitteraturen. Gott så, vilket jag hoppas visa, men titeln borde ha varit i pluralis, An Ecology of Literatures of the World.
Beecrofts studie är istället en relativt kronologisk litteraturhistoria, vilket undertiteln antyder men som egentligen inte är ambitionen, eftersom han vill undvika traditionella litteraturperspektiv. För detta syfte lånar han ekologibegreppet från naturvetenskapen då han menar att varje litteratur, precis som det är i naturen, bör förstås i sitt ekologiska sammanhang. Likt växter och djur lever också litteraturer, texter, i sina ekosystem, eller biomer, som Beecroft väljer att kalla dem, medan litteraturvetare traditionellt har talat om att kontextualisera texter.
Beecroft presenterar sex ekologier i varsitt kapitel. Hans berättelse börjar med den äldsta litteraturen i den epikoriska (Epichoric) ekologin; den litteratur som befinner sig i en liten och isolerad kulturell och politisk kontext. Hans äldsta exempel är från en ca 60 000 år gammal kultur på en av Andamanöarna, Sentinelön, medan hans paradexempel är från Kina och dess näst äldsta lyrikantologi, Chu Ci från 300-talet f.v.t. Och mycket mer finns inte eftersom en avgörande faktor för den epikoriska litterära ekologin, menar Beecroft, är litteraturens totala isolering från andra litteraturer – sällsynt även i ett historiskt perspektiv.
Nästa kapitel och litterära ekologi är den pankoriska (Panchoric), som uppstår när en monolingvistisk kultur växer sig stark över ett stort geografiskt område, framförallt genom dominerande myter. Beecroft ägnar stort utrymme åt den hellenska kulturen och dess trojanska myt, och för ett synnerligen intressant resonemang om varför just denna myt fick privilegierad status och varför just Homeros epos, som ju inte berättar särskilt mycket om det trojanska kriget, lästes och studerades och har överlevt fram till våra dagar. Det kinesiska exemplet, Zhoudynastins seger över Shang, sena 1200-talet f.v.t., har färre rivaler än det hellenska exemplet, men i båda fallen handlar det om hur texter läses och tolkas snarare än produceras; det avgör hur Beecroft kategoriserar i ekologier – i alla fall så här långt i sin berättelse.
Tredje kapitlet diskuterar den kosmopolitiska (Cosmopolitan) ekologin, som karaktäriseras av att ett litterärt språk dominerar, antingen som resultatet av handel eller erövring och kolonisering. Beecroft diskuterar främst latin, men tar även upp sanskrit, akkadiska/sumeriska, grekiska, arabiska, persiska och klassisk kinesiska. Utav dessa är det endast den arabiska ekologin som fortfarande är ett kosmopolitiskt litterärt språk, de övriga överlevde aldrig den europeiska kolonialismen och nationsbildandet.
Innan det hann hända försvagades dock de kosmopolitiska kulturerna och ersattes av modersmålsekologin (Vernacular). Och här tycks Beecroft slira i sitt resonemang, som tidigare utgått från läsning och tolkning av litteratur vilket har bestämt ekologitillhörighet. Nu handlar det om författares medvetna val att skriva på sina modersmål. Han menar dock att det krävs mer än några författares val innan det kan betraktas som en ekologi. Först måste språket ”litteraseras” och få ett normsystem som gör det tillgängligt för all sorts text. Sedan skall det ”litterariseras”, bli ett estetiskt språk. Beecroft identifierar också två avgörande faktorer för detta: litterära/lingvistiska manifest och översättning eller efterbildning av centrala texter till modersmålen. Dantes manifest för italienskan, De vulgari eloquentia, är exempel på det första och två japanska lyrikantologier, Man’yoshu, från 759 och Kokinshu från 905 (som är imitationer av kinesiska litterära traditioner), exempel på det senare. I sammanhanget påminner Beecroft också om vilket sent påfund det är att skriva som man talar – en radikal idé som inte är mer än ca 300 år!
Nästa ekologi och kapitel ägnas åt den nationella litteraturekologin som förutsätter en en-till-en-relation mellan språk, litteratur och politisk enhet. Den nationella ekologin uppstod ofta ur modersmålsekologin, som en önskan att ersätta den kosmopolitiska ekologin. Beecrofts exempel på detta är bland annat Sydeuropas relation till latin och Kinas förhållande till klassisk kinesiska, wenyan. Här har han också en intressant diskussion om hur nationer införlivat gamla texter i sin litteraturhistoria, bland annat Beowolf och Rolandssången. Ty en nationell litteraturhistoria är avgörande för den nationella litteraturekologin, liksom ett eget litterärt språk. Han avslutar detta kapitel med att konstatera hur framgångsrikt denna ekologi har exporterats från Europa över hela världen, men att han nu ser dess upplösning.
I sista kapitlet tar han upp vad han kallar den globala litterära ekologin, en ekologi som han egentligen inte kan se någonstans ännu, men anar. Här lånar han igen ett begrepp från naturvetenskapen, Minsta livskraftiga population (MVP). Diskussionen blir väldigt lingvistisk när han utifrån MVP försöker förutspå olika språks överlevnad och vad som krävs för detta. Men här fungerar hans biologiska analogi mycket bra. Han delar in världens språk i fyra kategorier utifrån ett överlevnadsperspektiv: perifera språk, som består av ca 98% av världens språk, men talas av mindre än 10% av jordens befolkning; centrala språk, där de flesta av världens nationella språk hittas; tolv super-centrala språk och så ett hyper-centralt språk: engelska. Utifrån detta kikar han på hur språk rör sig över språkgränser via översättningar, och ser givetvis hur västdominerad denna rörelse är. Ett exempel är att det från ett litet språk som svenska, det 88:e mest talade språket i världen, översätts många fler böcker än från japanska eller arabiska!
Beecroft pekar så på tre dominerande faktorer i världen idag: engelskans globala dominans, den livliga rörelsen mellan europeiska litteraturer och den litterära isoleringen hos stora icke-europeiska språk, som japanskan. Utifrån detta för han en avslutande diskussion där han ser två möjliga framtidsperspektiv för en global litterär ekologi. Det ena är en homogenisering där det slutar med att alla språk utom engelskan försvinner. Osannolikt kan det tyckas, men han pekar på vissa tendenser, i synnerhet inom genrelitteraturer: i en oro över att inte nå framgång skriver författare efter en anglo-saxisk matris där platsen för bokens handling inte längre har någon betydelse. Han nämner Stieg Larssons spänningsromaner som exempel på litteratur som kan utspela sig i vilken stad som helst, medan Madame Bovary kräver sin provinsiella franska småstad. Allt blir texter för massmarknaden, världsromaner, som vi väl redan hittar på flygplatsernas bokhyllor.
Men Beecroft ser lyckligtvis också en annan tendens; något som han kallar för en global intrig. Hans exempel är bland annat filmen Babel, vars manus är skrivet av Guillermo Arriaga, Amitav Ghoshs Ibis-trilogi och Roberto Bolaños 2666. Det handlar om texter som utspelar sig över hela världen, texter som inte enbart rör sig inom det nationella. Detsamma kan ofta sägas om dess författare som kan vara födda i Indien eller Nigeria, utbildade i London, verksamma i Los Angeles och i sina texter skriva om alla dessa platser; tänk Teju Cole, Taiye Selasi och Chimamanda Ngozi Adichie från Afrika – en kontinent som för övrigt lyser med sin frånvaro i Beecrofts bok.
Båda dessa framtidsperspektiv pekar bort ifrån den nationella litterära ekologin, mot en global ekologi. Det ena fallet består av en likriktad monolitteratur och det andra av en heterogen global ekologi med en mängd litterära och transnationella språk. Givetvis hoppas Beecroft på det senare och nämner företeelser och institutioner som arbetar för en sådan global heterogen ekologi. Till exempel gör förekomsten av tidskrifter som Karavan att detta kanske ändå är mer sannolikt än den monolitterära världsromanens framtid.
Och där slutar boken. Är det då en intressant bok? Ja, den är övertygande, väldokumenterad och relativt lättläst. Men den handlar inte om Världslitteratur utan om världens litteraturer, eller i alla fall några av dem. Boken har en europeisk och sydostasiatisk slagsida, det står faktiskt nästan inget om Afrikas eller Amerikas litteraturer! Det är också en stor brist att den muntliga litteraturen saknas, den får helt enkelt inte plats inom ramen för Beecrofts kategoriseringar. Utifrån sex litterära ekologier har han valt exempel ur de litteraturer han känner bäst.
Beecrofts förhoppning med ekologimetaforen är bland annat att få syn på nya processer som traditionella litteraturhistorier inte uppmärksammar och bryta ett strikt kronologiskt berättande. Som vi sett lyckas han inte med det senare, men jag tycker ändå att han uppdagar spännande rörelser i skiftena mellan de olika litterära ekologierna; det är i den diskussionen som det blir riktigt tänkvärt. Är man intresserad av ett tämligen nytt sätt att se litteraturhistorien kan jag rekommendera denna bok.
