Yu Miri
Tokyo Ueno station
(Jr Ueno-eki koen-guchi, 2014)
Översättning: Lars Vargö
Albert Bonniers förlag, 2021
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2022
I den korta romanen Tokyo Ueno station tecknar Yu Miri ett liv som tömts, livet hos en människa som med sina egna ord ”bara levde”. I början får vi också en serie metaforiska bestämningar av hans liv: ”Ungefär som när växterna i en trädgård blir kvar efter att ett förfallet hus har rivits” eller ”som när vattnet blir kvar efter att vissna blommor har plockats ur en vas”.
Vi möter en man som flytt från sitt liv. Han lever bland andra hemlösa i en kejserlig park i Tokyo. De lever under presenningar eller i bräckliga skjul. Myndigheterna ser genom fingrarna bara de hemlösa flyttar sina skjul när de kejserliga skall passera parken eller den skall upplåtas för något annat representativt ändamål.
I hemlösheten förenas människor med skiftande bakgrund, om ett ord som ”förenas” kan användas om den ofta ordlösa och tillfälliga icke-gemenskap som upprättats i parken. Romanens berättare har alltid varit fattig. Som äldst i en stor syskonskara tvingades han redan i barndomen, vi är då i fyrtiotalet, till säsongsarbeten för att försörja familjen. Fattigdomen har vidhäftat honom, och sedan han i sextioårsåldern förlorat sin son och sin fru lämnade han det liv han tidigare levt och tog tåget till stationen som gett boken dess namn, stationen invid de hemlösas park.
Vi får följa Kazu under hans sista tid. Han iakttar ett liv han kanske aldrig varit delaktig i. Han minns sina döda och genomlever på nytt ceremonierna efter dem; Yu Miri ger vackra bilder av döds- och begravningsceremonier hos Det rena landets lära, den största buddhistiska riktningen i Japan. Kazu iakttar människorna omkring honom, och han lyssnar på de gamla kvinnornas samtal. Yu Miri ger på det sättet utsnitt ur livet i olika skikt i det japanska samhället, liksom ögonblicksbilder av sociala skeenden från olika delar av det gångna seklet med de olympiska spelen i Tokyo som en brännpunkt.
Det var för att delta i byggnadsarbetet inför spelen som Kazu första gången steg av vid Ueno-stationen. Och fyrtio år senare slog han sig ner där för gott, som en flykting från livet.
Kazu är en djupt fascinerande gestalt i sin egenskapslöshet, eller kanske snarare i en tömd existens där de egenskaper som definierar människan som social varelse skalats ner till ett minimum. Yu Miri tecknar dock inte en tragisk gestalt. I Kazus livssyn innebär den tömda existensen en förberedelse, och vi får en gripande bild av hur en tsunami, ännu en närståendes död och Kazus upplevelse smälts samman i en bländande vision.
Där ser vi också en skillnad mellan Kazu och Dostojevskijs källarmänniska eller Ralph Ellisons osynliga man, för att anknyta till några gestalter som kunde ses som själsfränder till Kazu. Det finns ingen bitterhet hos honom, ingen känsla av ett påtvingat liv utanför de mänskliga sammanhang han en gång var en del av. Är han lycklig? Troligen inte, men inte heller olycklig. Även lyckan och olyckan är sådant som försvunnit när bara vattnet, eller växterna, återstår.
Det är någonstans bortom sådana motsättningar vi finner Kazu. Och Yu Miri tecknar honom som alldeles självklar i en gåtfullhet, som långsamt tar form under uttryckets skenbart klara yta. Tokyo Ueno station är en lysande roman genom dessa spänningar och brytningar som vi bara anar.
