Hakan Günday
Mer
(Daha, 2013)
Översättning: Mats Andersson
Panache/Albert Bonniers förlag, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2018
I romanen Mer gestaltar författaren Hakan Günday – född på Rhodos 1976 men idag boende i Istanbul – lille Gazâs helvetesuppväxt från nioåring till en stukad man som törstar efter uppgörelse och försoning. Men utan att veta hur han ska nå dit. Bokens öppningsmening placerar omedelbart läsaren i huvudpersonens skuldtyngda dilemma: ”Om min far inte hade varit en mördare skulle jag aldrig ha fötts …”
I den turkiska byhålan och kuststaden Kandalı växer Gazâ upp med en människosmugglande pappa. Migranter på flykt över Medelhavet landar som varor i Kandalı och förvaras i den underjordiska reservoaren intill huset där Gazâ bor med sin pappa. Gazâ får vid tidig ålder i uppgift att tömma latrinhinkarna i reservoaren där människorna trängs ihop och göms i väntan på vidare transport med någon båt. Med åren följer mer ansvarskännande uppdrag för Gazâ, som övervakning och vinstmaximering. Men parallellt växer också rädslan. Gazâ utsätts för våldtäkt och deltar själv i andra, härskarhierarkiska tekniker sätts i system, ett par oavsiktliga dödsfall inträffar … Reservoaren formar och brutaliserar Gazâ. Parallellt med den rationella affärsverksamheten väcks hos Gazâ ett intresse för att använda flyktingarna i ett maktexperiment med filosofiska övertoner och frågeställningar om diktatur och demokrati – kanske för att komma underfund med sig själv? På sin dator skapar Gazâ en fil som han döper till Maktens styrka; ett projekt upplagt enligt de videospelsprinciper han lärt sig. Reservoarens flyktingar görs till invånare, deras levnadsförhållanden manipuleras: avsikten är att lära känna deras egenheter, utifrån dem fastslå reaktioner …
Att det hela inte kan sluta med annat än katastrof är vare sig oväntat eller en spoiler att avslöja. Romanen rymmer nämligen två historier. Den om människosmugglandets cyniska vandel och vad den gör med den som nyttjar och den som utnyttjas – den starkaste och mest levande berättelsen av de två. I den delen är Gündays blick skarp och realismen vass, och Mer en lyckad blandning av fångande berättelse och existentiellt grunnande kring ett högaktuellt ämne, den om den ojämlika spelplan migranten befinner sig på.
Men där finns också berättelsen om den irrfärd Gazâ efter katastrofen ger sig ut på, för att finna sig själv och försoning. Hans vuxna uppgörelse med det förflutna och med pappan. Här tappar Günday tyvärr greppet om mig som läsare. Handlingen flyter ut, gastkramningen släpper, det blir transportsträckor, med bitvis alltför skruvade detaljer, bitvis alltför intellektuellt paketerat.
Fast den väl gestaltade inledande starka storyn övertygar och räcker en bra bit. Och har man läst så långt vill man ju veta hur det ska gå för Gazâ.
