Zülfü Livaneli
Eunucken och ormen
(Engereğin Gözündeki Kamaşma, 1996)
Översättning och efterord: Mats Andersson
Molin & Sorgenfrei, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2013
Istanbul kan än i dag framstå som en sagostad, där de väldiga grå moskéerna om morgonen stiger fram som hägringar ur dimman. Det är en modern metropol men den vilar på djupa lager av kulturer och berättelser och sagor.
Sagor är ju vackra, tänker vi oss gärna. Och den turkiske författaren Zülfü Livanelis bok Eunucken och ormen är utan tvekan en sagoliknande berättelse eller kanske legend (om än byggd på verklighetsgrund). Fantasifull och glödande av färg är den också, en stark berättelse som läsaren sugs in i, men vacker kan man inte med bästa vilja i världen kalla den. Här är det grymhet, blod och död som härskar i en till synes obrytbar cirkel av girighet och ondska.
Det här är första gången som en bok av Livaneli presenteras på svenska. Ett extra plus är att romanen är översatt från det turkiska originalet och försett med ett intressant efterord av översättaren Mats Andersson.
Zülfü Livaneli är en okänd litterär figur hos oss men i hemlandet är han en jättekändis – som författare, men minst lika mycket som politiker, filmregissör, kolumnist, kompositör och sångare. Livaneli är något av Turkiets Mikis Theodorakis och en konsert i Ankara med honom på 1990-talet lär ha samlat 500 000 åskådare (ät det, Bruce Springsteen!).
Eunucken och ormen utspelar sig på 1600-talet, på en geografiskt begränsad plats som alla Istanbulturister känner till – Topkapipalatset, de osmanska sultanernas residens under 400 år, centrum i ett imperium som sträckte sig från Etiopien och Centralasien till Balkanhalvön. Här bor alltså makten i koncentrerad form och ren makt är, förstår vi snart, detsamma som godtycke och grymhet. Det upplever Suleyman, bokens huvudperson och berättare, varje dag. Suleyman är eunuck, en slav från Etiopien, som förts till palatset och med åren avancerat till chef för sultanens väldiga harem. Han är en främling, en utanförstående, en avvikande. Men han är ändå ständigt närvarande, ser allt, hör allt.
I grund och botten är han en god och tänkande människa som hämtar sin inspiration från läsning av de sufiska mystikerna. Men han kan inte låta bli att dras till makten som fjärilen till den nattliga ljuslågan. Dessutom beundrar han sin herre sultanen som, intalar han sig, är en mild härskare. Han skonar åtminstone några människor och har inte, som sin bror och företrädare på tronen, låtit strypa sina möjliga maktrivaler offentligt medan de var små barn (i den här boken får man lära sig vad uttrycket få silkessnöret verkligen betyder), utan nöjt sig med att sticka ut ögonen på dem.
Men sultanens försiktighetsåtgärder är ändå förgäves. En dag blir han, profetens ställföreträdare på jorden, gripen av sin egen vaktstyrka och inmurad i en paviljong i haremet. Hans sjuårige son sätts på tronen och i bakgrunden utbryter en brutal kamp om den reella makten mellan den lille sultanens mor och mormor.
Suleyman är den ende som förbarmar sig över den inspärrade, som går med mat till honom och berättar historier för honom för att inge honom hopp. Och ur detta föds en plan. Suleyman har levat så länge i maktens närhet att han inte kan låta bli att fantisera om sig själv som en del av den. Men så, när han ska sätta planen i verket, inträffar något oförutsett, en stor missräkning, och ändå är detta, det inser han till slut, kanske det mest hoppfulla som inträffat i hans liv. Något som pekar mot att ondskans cirkel faktiskt kan brytas.
