Maryse Condé
Tills vattnet stiger
(En attendant la montée des eaux, 2010)
Övers. Helena Böhme
Leopard förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2011
I Maryse Condés nya roman på svenska möter vi Babakar, en läkare från Mali som flyttat till moderns karibiska hemö Guadeloupe. Hans kvinna och barn försvann tumultartat på den afrikanska kontinenten. Som så ofta i Condés författarskap drabbas de enskilda människorna hårt av storpolitikens skövlingar – det handlar om att försöka finna vägar för livet och kärleken i skuggan av statskupper, väpnade konflikter och övergrepp på civila.
När jag läste Condés roman Färden genom mangroven för några år sedan hade jag en hel del invändningar. Jag tyckte att den gav värdefulla inblickar i karibisk historia men att den aldrig riktigt förmådde spränga gränserna runt det sammanhang den tillkommit i, så att den på ett universellt sätt kunde tilltala läsare med många olika sorters infallsvinklar. Något liknande gäller en bra bit in i Tills vattnet stiger.
Det här är dessutom en prosa som dras med en rad andra brister. Romangestalternas repliker låter ibland som utdrag ur föredragsmanus eller nyhetstelegram. Berättaren kan utbrista i övertydliga självklarheter som: ”Det är väl känt att det är det förgångna som föder och förklarar nutiden!” Om det nu är så väl känt, varför måste författaren upplysa oss om det, istället för att förlita sig på att själva berättelsen utsöndrar insikten? Tidvis tar Condés prosa alltför många sådana pedagogiska genvägar, och glömmer liksom bort litteraturens viktiga skillnad mellan att gestalta och informera.
Men ju längre läsningen skrider, desto tydligare blir också det här författarskapets tillgångar. Det är i den flödande rikedomen av livsöden och sidoberättelser som det kommer till liv. I det nya landet adopterar Babakar, som är förlossningsläkare, en flicka vars haitiska mor dör under födseln. Händelsen fyller hans liv med ny mening och föranleder en resa till Haiti.
Och det är när berättelsen förflyttas till detta plågade men samtidigt livskraftiga land som den på allvar blommar ut och närvaron skärps. Skildringen lägger sig tätt inpå Haitis dramatiska närhistoria, ända fram till den magnifika slutscenen då jorden börjar skaka under Babakars fötter. Då är de flesta av bristerna förlåtna, och som läsare har jag fått vara med om en minnesvärd resa. Den har gått i ett rasande tempo, så till den grad att jag ibland tycker mig ha läst en fiktionaliserad historiebok.
Till syvende och sist är Condé en ganska traditionell historieberättare. Den som söker språklig utmaning eller psykologisk subtilitet har inte så mycket att hämta här. Men att dyka ner i den till synes outsinliga källan av märkliga livsöden som binder samman öar och kontinenter – det är en nog så omtumlande upplevelse.
