Damia Oumassine
Kvinnor i arganträdets skugga
(L’arganier des femmes égarées, 1998)
Övers. Kristina Ekelund
Bokförlaget Tranan, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
Det finns överraskande många intressanta författarskap att hitta i Maghrebs mångfacetterade litteratur. Två generationer har nu växt fram och mognat sedan Tunisien, Algeriet och Marocko frigjorde sig från Frankrike för drygt sextio år sedan. Det mesta av värde skrivs på franska eller översätts snabbt till franska. Den arabiska våren kom egentligen bara att beröra Tunisien, som också hade haft det värsta förtrycket. Där har det blivit avsevärt friare. Men den arabiskspråkiga litteratur, som historiskt sett dominerat i detta land, har inte haft så stor samhällsbetydelse och har även haft mycket svårt att väcka intresse utanför landets gränser. Tunisiska verk är nästan osynliga på den franska bokmarknaden.
För Algeriets och Marockos del har situationen varit klart annorlunda. Algeriska författare har ända sedan 50-talets början gjort sig gällande i det franska förlagslivet. På hemmaplan har sedan 90-talet en viss tematik blivit särskilt märkbar. Landet är starkt polariserat och mot den brutala militärdiktaturen står en våldsam, extrem islamism, som numera visserligen är hårt undertryckt. Många är de författare som utmålar den politiska islam som det stora hotet mot frihet och framsteg, till regimens stora tillfredsställelse. I inget arabiskt land är romaner om islamsk terrorism så gångbara och uppmuntrade som i Algeriet. De utges och uppskattas lika mycket där som i Paris.
I Marocko är motsättningarna mer utsuddade. Där går det inte att utpeka emancipationens fiender lika klart. Men en given sak är det patriarkala samhället med dess oförminskade diskriminering av kvinnorna, som på senare tid tagit sig nya former i och med uppluckringen av samhälls- och släktbanden. Där är de kvinnliga författarnas förbittring lika djup som tidigare. Det är också fallet i romanen Kvinnor i arganträdets skugga av Damia Oumassine (en pseudonym som jag inte lyckats få närmare upplysningar om.)
Tre kvinnor med mycket olika bakgrund beger sig till en moussem (helgonfest) i södra Marocko, som årligen hålls för att hedra den helige mannen Sidi Hmad, kvinnornas beskyddare och bundsförvant. Ända sedan Sidi Hmads tid har kvinnor sökt sin tillflykt till ett arganträd nära hans helgedom, som skall ha en undergörande verkan.
Den mycket unga Hafsa har blivit gravid med sin husbonde samtidigt som hon gifts bort med en annan, äldre man. Mailouda var ungefär lika gammal, bara femton, när hon gifte sig. Bara en månad efter bröllopet varnar hennes man henne för att i fortsättningen delta i byns fester. Hon fylls av djup grämelse. Rätt snart föder hon tre barn men kan inte känna kärlek för sin man och hans familj. Hon lockas iväg av en ung man i en musikgrupp och hamnar i Casablanca. Hon blir så småningom hembiträde i en fin familj. Åtskilliga år förflyter. Hon vill finna en man för att på nytt få ett eget familjeliv. Hon råds att åka till moussem i Tizinoualt med dess arganträd.
Fatima, som hör hemma i medelklassen, får av sin far tillåtelse att fortsätta studierna på universitet. Efter examen får hon först arbete inom kommunen, men direktören, en f d minister, behandlar de anställda kvinnorna som tjänstehjon. Fatima uppvaktas av en tyghandlares son, som visar sig vara en egoistisk tölp. Det blir skilsmässa efter kort tid. Hon flyr till Frankrike och har turen att få anställning vid en regional tv-kanal. Flera år går. Så plötsligt får hon i uppdrag att göra ett reportage om en moussem i södra Marocko: ”Där finns ett arganträd som är mötesplats för alla vilsna kvinnor i landet.”
De tre kvinnorna slår följe med varandra på vägen upp mot Sidi Hmads helgedom. Mailouda avslöjar för Fatima, att det hela numera är kommers på kvinnornas bekostnad: ”Vet du vad alla letar efter? Jo, att få en ny start i livet med en hygglig karl och ett minimum av moraliskt beskydd.” Eder ingås vid helgedomen, som ger en viss religiös garanti. Så dyker Mailoudas ex-man upp. Hon blir genast intresserad av denna chans, trots att hon nu skulle få sex barn att ta hand om, om hon kom tillbaka. Samtidigt letar Fatima efter kvinnor att intervjua. Hon träffar forskarkolleger som har mycket att berätta. Sedan återvänder hon till Paris tillsammans med en algerisk fotograf. Trots sin erfarenhet att ”alla prinsar förvandlats till grodor” är hon full av förväntningar.
Kvinnor i arganträdets skugga är en mycket välskriven och skarp skildring med åtskillig ironisk humor men med ett kanske väl stort myller av händelser och personligheter. Den förtjänar i vilket fall många läsare.
