arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Mästerverk avslöjar förkvävande maskulinitet


Mästerverk avslöjar förkvävande maskulinitet


På 1970-talet utkom Raduan Nasser med två romaner, som på senare tid uppmärksammats på nytt och nu också utkommit på svenska. Stephan Larsen finner här ett unikt tilltal och sveps fascinerad med i ett hejdlöst ordflöde.


Raduan Nassar
Arkaiskt jordbruk
(Lavoura arcaica, 1975)
 
Ett glas vrede
(Um copo de cólera, 1978)
Översättning: Örjan Sjögren
Modernista, 2018

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2019


Omslag Arkaiskt jordbruk

Raduan Nassar är en brasiliansk författare med libanesiska rötter. Så sent som vid 40 års ålder (1975) debuterade han med romanen Arkaiskt jordbruk, som tre år senare följdes av kortromanen Ett glas vrede. Båda blev mycket väl mottagna i hemlandet, och ansågs av vissa bedömare rentav utgöra en mindre revolution inom den samtida brasilianska prosan. Trots detta lämnade Nassar, som han själv uttryckt det, av ”orsaker som inte är viktiga”, skrivandet 1984, för att istället ägna sig åt ekologiskt jordbruk i sin hemdelstat São Paulo. Därefter var han länge i det närmaste bortglömd. 1997 utgavs en samling noveller, skrivna på 1960- och 70-talen, under titeln Menina a Caminho, men för övrigt var det tyst. Dock har på senare tid Nassars båda märkliga romaner åter dragits fram i ljuset genom översättningar, först till engelska, därefter även till många andra språk, och 2016 belönades han – med fyra decenniers fördröjning, skulle man kanske kunna säga – med Camões-priset, det mest prestigefyllda pris en portugisiskspråkig författare kan få. Nu finns hans båda romaner också på svenska, översatta med utsökt fingertoppskänsla av Örjan Sjögren.

Arkaiskt jordbruk bygger på Bibelns berättelse om den förlorade sonen, men förmedlar på intet sätt någon kristen moral. Huvudpersonen, André, har vuxit upp på en lantgård, i en stor familj som styrs med stram stränghet av den djupt gudfruktige fadern, som håller regelrätta predikningar vid varje måltid. Ett ständigt återkommande tema i dessa predikningar är den aspekt av Gud som heter tiden – tiden hänger nära samman med arbetet, och utgör grunden för en sund personlighetsutveckling. Så här kan det låta: ”rik är inte den som samlar pengar och mäter sitt värde efter pengarnas vikt, och inte heller den som tygellöst breder ut sig över vidsträckta marker; rik är bara den som har lärt sig att fromt och ödmjukt leva med tiden, närma sig den med milt sinne och inte utmana den, inte gå emot den, inte hindra dess fortgång, att vara uppmärksam på dess förlopp och klokt välkomna den för att ta emot dess hjälp i stället för dess vrede”.

I romanens början befinner sig André på ett sjaskigt hotell, dit han flytt dels från den stränge fadern, dels, och framförallt, från sina sexuella böjelser, först för en get, sedan för sin syster Ana. Hit kommer hans äldre bror Pedro för att hämta hem honom, och hem kommer han, till ett patriarkalt styre och en kollektivistisk livssyn, där den enskilde ständigt förväntas underkasta sig. Faderns försök till moralisk vägledning ställer André inför ett avgörande val: underkastelse eller uppror? Att berättelsen inte utmynnar i enhet och harmoni lär väl knappast komma som en överraskning – mer om de enskilda detaljerna i händelseförloppet ska här inte avslöjas.

Omslag Ett glas vrede

Om Arkaiskt jordbruk kan betraktas som ett slags familjedrama, framstår Ett glas vrede snarare som ett kammarspel. Här finns endast två huvudpersoner: en medelålders man och hans unga älskarinna. I berättelsens början kommer mannen hem till sin villa, där kvinnan väntar på honom. De tillbringar en eldig natt tillsammans, går upp tidigt, duschar, och sätter sig ned vid frukostbordet. Då händer plötsligt något egendomligt. Mannen upptäcker att myror har ätit upp delar av hans trädgårdshäck, han grips av besinningslöst raseri och häller hinkvis av insektsgift i varje tunnel ned i myrboet, för att sedan täppa till öppningarna med hälen. När han är klar, levererar kvinnan en spydig kommentar: ”det där var väl ändå att ta i, en förnuftig kille som du”. Detta blir den tändande gnistan till ett häftigt gräl, som fyller romanens längsta kapitel – med rätta betitlat ”Urladdningen” – och där de bådas lägsta och fulaste sidor kommer i dagen. Grälet kulminerar i en våldshandling – mannen slår till kvinnan – varefter hon sätter sig i sin bil och kör iväg, lämnande honom ensam med sina motstridiga känslor: ”i stället för att hoppa vilt omkring av glädje stod jag kvar där stilla en stund och stirrade i marken som en hängd man, kroppen intrasslad i bedrägeriets trådar, inälvorna söndertrasade av syrans verkningar, en hudlös och fullkomligt ensam skådespelare”.

Dessa båda romaner kan vid en första anblick tyckas väsensskilda, men det som förenar dem är betydligt starkare än det som skiljer dem åt. Båda undersöker på djupet de ofta irrationella inre drivkrafter som styr mänskligt beteende, såväl i starkt plågsamma situationer som i den till synes odramatiska vardagen. Båda avslöjar med obarmhärtig skärpa de förkvävande patriarkala strukturer som kännetecknar den latinamerikanska machokulturen. I Arkaiskt jordbruk är det fadersgestalten som framstår som ett förkroppsligande av en traditionstyngd, kompromisslös maskulinitet. I Ett glas vrede riktas det antipatriarkala sökarljuset framförallt mot föreställningen om mannens besittningsrätt till kvinnan, som han beskriver som en ”betesmark” och som ”exceptionellt öppen för alla intrång”, och, när han känner att hans manlighet kränks, som en ”insekt” och en ”myra”. I båda romanerna spelar kroppen i allmänhet, och sexualiteten i synnerhet, en viktig roll. Den senare skildras med intensiv hetta, öppet och fördomsfritt.

Sist men inte minst är de båda romanerna påfallande lika varandra vad gäller stil och struktur. I båda består snart sagt varje kapitel av ett till synes ohejdbart flöde av ord – stundom poetiska, stundom brutala – rikt på kommatecken och semikolon, men med mycket få punkter (det tidigare nämnda kapitlet ”Urladdningen” i Ett glas vrede består till exempel av en enda, femtio sidor lång, mening). Detta till trots kan romanerna knappast kallas svårlästa – det är snarast en njutning för läsaren att låta sig svepas med av de framvällande ordmassorna.

Många läsare har uttryckt sorg över att Raduan Nassars författarskap blev så kortlivat, över de verk som aldrig blev skrivna. Jag vill mena att vi hellre bör vara glada och tacksamma över de två mästerverk som faktiskt existerar – kanske också för att författaren var klok nog att sätta punkt innan hans fullkomligt unika tilltal hunnit stelna i manér.

 

STEPHAN LARSEN