Sharlene Teo
Ponti
(Ponti, 2018)
Översättning: Amanda Svensson
Rámus förlag, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020
Sharlene Teo föddes 1987 i Singapore och är sedan några år tillbaka bosatt och verksam i London. Hon skriver på engelska, och Ponti är hennes debutroman. 2016 tilldelades hon Deborah Rogers Foundation Writers’ Award, ett pris för författare i vardande, och Ian McEwan kallade i samband med prisutdelningen hennes roman, som då fortfarande befann sig på manusstadiet, för ”Anmärkningsvärd!” Efter utgivningen 2018 har romanen fortsatt uppmärksammats, och Vanity Fair listade den som en av årets mest intressanta. Det är inte utan att jag öppnar Ponti med vissa förväntningar.
Ponti är uppbyggd runt tre kvinnor och deras inbördes komplicerade förhållanden. Den handlar om tillkortakommanden, svek, (själv)hat och vänskap i ett svettdrypande Singapore berättat i första hand genom den sextonåriga Szu, som lever i skuggan av sin moders brustna drömmar. Modern, Amisa, medverkade på 70-talet i en serie skräckfilmer med namnet Ponti. I ett av romanens tre tidsplan får vi följa Amisas resa från den fattiga byn till huvudstaden och mötet med regissören och de därpå följande förhoppningarna om ett liv som hyllad filmstjärna. Illusionerna brister, naturligtvis, och det är detta som Szu har att handskas med i berättelsens grundläggande tidsplan, år 2003. Szu är en sextonårig outsider som inte hör hemma någonstans, och i inledningen av romanen får vi veta att ”Mrs Chang, som ansvarar för elevhälsan, redan har bytt ut min bänkkamrat fem gånger det här året”. Boken innehåller för övrigt en inte ringa portion smuts, otvättat hår och kroppsodörer. Snart nog träffar Szu en annan outsider, Circe, och tillsammans utvecklar de en vänskap byggd på utanförskapet och tonåringens förundran inför det kroppsliga och livet i stort. I ett tredje tidsplan, år 2020, är Circe ansvarig för promotionen runt en nyinspelning av Ponti. Minnen väcks och frågor ställs.
Är det då en intressant och anmärkningsvärd roman som Sharlene Teo har skrivit? Både ja och nej får bli mitt svar. Vill man endast läsa Ponti som en skön beskrivning av Singapore och en lika oskön beskrivning av tonåren går det alldeles utmärkt. Ramhandlingen är intressant, och de tre tidsplanen tillför onekligen ytterligare en dimension genom att utforska hur skeenden i nuet får konsekvenser för framtiden. Däremot är premisserna för berättelsen något svårtuggade: en fiktiv skräckfilm och en otroligt vacker (vilket påpekas oupphörligt) ung kvinna som inte uppnår den stjärnstatus hon drömmer om. Det är helt enkelt svårt att på allvar engagera sig i romanens huvudpersoner. Att dialogen är styltig och gestaltningen bristfällig gör inte saken bättre. Sharlene Teo befinner sig liksom hela tiden på ytan, karaktärerna saknar djup och deras tillvaro framstår som kulissartad.
Det finns ett avsnitt i slutet av romanen – Circe berättar hur hon som barn låste sig ute och hamnade i en främmande kvinnas lägenhet – där det äntligen bränner till och Sharlene Teo känns som en riktig författare och inte bara ytterligare en produkt av all världens samlade skrivkursplattityder. I det avsnittet är romanen just anmärkningsvärd, men tyvärr slarvar hon bort episoden genom att relatera till den som en möjlig drömsekvens. Jag önskar att Sharlene Teo i sin nästa roman vågar berätta om livet med större allvar och djupare psykologisk insikt. Det är, i vissa delar av romanen, uppenbart att hon har förmågan.
