Yoko Ogawa
En gåtfull vänskap
(Hakase no Aishita Sushiki, 2003)
Övers. Vibeke Emond
Albert Bonniers förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2011
Ett litet novellurval i engelsk översättning, The diving pool (2008), blev mitt första möte med den japanska författarinnan Yoko Ogawa. Inte minst titelnovellen fascinerade mig. Berättaren, en ung flicka av smått obestämbar ålder, åtrår en jämnårig pojke på en institution för föräldralösa. Själv dotter till institutionens föreståndare, ser hon sig ändå som övergiven och oönskad. Hon missar aldrig ett tillfälle att studera den vackre pojkens hopp från trampolinen i skolans simbassäng. Att få vara honom nära är hennes ena stora livsimpuls, den andra att plåga en försvarslös liten flicka på ett och ett halvt år. Svängningarna mellan smärta, åtrå och kall sadism hos berättaren återges på en långsam och lågmäld prosa. Det är otäck läsning. Författarinnan återkommer i sina böcker ofta till mänsklig ondska – fast inte i den bok jag snart ska komma in på.
Yoko Ogawa debuterade 1988 och hennes författarskap har vid det här laget belönats med en rad litterära utmärkelser i hemlandet. Närmare tjugo böcker är dessutom översatta till franska, utöver det ovan nämnda novellurvalet dock endast två till engelska. För första gången finns nu en roman tillgänglig även på svenska, känsligt och uttrycksfullt översatt av Vibeke Emond. I En gåtfull människa ser en ensamstående japanska tillbaka på början av nittiotalet, tiden då hon arbetade som hemhjälp åt en åldrad matematiker. ”Min son och jag kallade honom för doktorn”, heter det inledningsvis. ”Och doktorn kallade min son för Roten. Min son var nämligen platt som ett rottecken överst på huvudet.” (Rottecknet har ett slags tak högst upp.) Doktorn har sjutton år tidigare drabbats av en svår hjärnskada i samband med en bilolycka. Hans matematiska förmåga är visserligen opåverkad men hans tid har stannat på 1975 och närminnet fungerar inte längre än åttio minuter i taget. Sedan raderas allt. Den ena hemhjälpen efter den andra har tidigare gett upp inför den besynnerlige gamlingen.
En gåtfull människa är en originell roman. Det dämpade tonläget och eftertänksamma berättandet känns onekligen igen från The diving pool, liksom de förbryllande och ibland dramatiska inblickarna i det mänskliga psyket. Doktorn lever så helt i matematikens värld att han överallt finner spåren av naturliga tal, primtal och imaginära tal och deras samband med varandra. Denna allt uppslukande fascination smittar snart av sig på såväl den nya hemhjälpen som hennes tioårige son, Roten kallad. Ingen av dem har några större matematiska förkunskaper men de spelar med i spelet, lyssnar på doktorns utläggningar och får därigenom kontakt med honom. En varm vänskap växer fram. (Doktorn och Roten har till exempel baseballintresset gemensamt, fast doktorn omöjligt kan ta in att Japans stjärnspelare inte längre är desamma som 1975.) Men eftersom doktorns närminne är så kort måste de varje morgon presentera sig för honom på nytt och svara på ständigt samma frågor.
Som läsare drar man ömsom på munnen och känner ömsom medlidande med doktorn. Samtidigt lyckas författarinnan ge ord åt den främmande, gåtfulla och i grunden människofrånvända värld som matematiken utgör. Primtalen, allt färre ju högre tal man kommer upp i, har en särskild plats i doktorns hjärta: ”Men när man kommer över hundra, upp till tiotusen, en miljon eller tio miljoner, förirrar man sig in i stora ökenområden, där det inte dyker upp ett enda primtal.” Men vem är han egentligen och vem var han innan olyckan ägde rum? När berättelsen börjar treva sig fram bland spåren efter doktorns livshistoria blir den riktigt spännande.
