Chris Abani
Graceland
(Graceland, 2004)
Övers. Roy Isaksson
Celanders förlag, 2009
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
Uttrycket att ”gå igenom ekluten” användes förr för att beskriva hur unga journalisters idealism och illusioner slipades ned av att konfronteras med verkligheten. Elvis Oke, huvudperson i romanen Graceland är inte journalist men betraktar i likhet med en bra reporter sin vardag och verklighet med vidöppna ögon. Han väjer heller inte för att ställa frågor även om han inser att livet skulle bli bra mycket enklare om han avstod. Men att kalla Elvis livsvandring genom barnåren mot vuxenblivandet för att gå igenom ekluten vore en underdrift och förskönande omskrivning. Snarare gör han en helvetesvandring. Fast utan att vare sig ge upp sina illusioner eller framför allt tron på människan.
Graceland är den nigerianske författaren Chris Abanis genombrottsroman efter tjugo års skrivande. Romanen börjar 1983 och Elvis fyller 16 år. Platsen är den afrikanska megastaden Lagos. Elvis drömmer om att kunna dansa ihop en inkomst och ett värdigt liv. Men livet i kåkstaden Maroko är inte värdigt, här finns ingen framtid – i avdelningen ”ordförklaringar” skriver Abani att den 300 000 stora kåkstaden Maroko bara de senaste decennierna demolerats två gånger av myndigheterna, på 90-talet på bara 12 dagar.
Mamma Beatrice, som gett Elvis namn efter sin rock n’rollidol, är död i cancer. Pappa Sunday är en alkoholiserad ”nobody” som förlorat sin värdighet och inte känner sig respekterad av någon. Trots att han bara två år tidigare när familjen bodde i den betydligt mindre staden Afikpo hade ”ett bra jobb och var på vippen att vinna ett val” (till en politisk post).
Pappa Sunday väcker Elvis sex på morgonen och driver ut honom att arbeta. Elvis beger sig till turiststranden där han sminkar sig vit och med en taskig Presleyperuk på huvudet dansar för turisterna. Ibland blir det bara några naira som inte ens betalar bussresan. Skolan har han lagt på hyllan. Men han bär alltid en bok i väskan, från Rilke till James Baldwin.
Romanens allvetande berättare hoppar i kapitlen mellan åren på sjutiotalet i Afikpo och ”nuets” 1983 i Lagos. Uppväxten med en tidigt förlorad mamma, en stark mormor och ansvarslösa män kontrasteras mot Lagos vardag med korrupta militärer, eskortjobb, organstölder, knark och lynchjustis. Chris Abani balanserar mellan hopplöshet och hopp. Här finns förnedring, underkastelse och naket våld, men också vänskap, sammanhållning och möjligheter.
Graceland växer till en stark skildring om att bli vuxen under omständigheter som vare sig är jämbördiga eller respektabla. Författaren underlåter aldrig att sätta in den lilla människans situation i ett större skeende. ”En hungrig man är en arg man”, citerar Elvis Bob Marley för kompisen Redemption när de blir vittnen till hur en mobb tänder eld på en man som beskylls för att vara tjuv och som man hängt ett gummidäck kring kroppen på och ”döpt” i bensin.
Graceland blir aldrig ensidigt fördömande eller domedagsdömande. Chris Abani behåller det större perspektivet, men släpper heller inte individperspektivet: något Elvis också lär sig göra genom mötena med livets fram- och baksidor. Här finns farbror Joseph som våldtar sin dotter och hedersstraffar sonen, men också Redemption som med en hårsmån räddar Elvis från den sadistiske Översten. Här finns artisttruppen ”Joking Jaguars” som spelar för livet och med livet som insats, och Tiggarkungen som ser döden i vitögat och inte viker ned sig.
Som för att understryka den gryta av språkblandning och kulturyttringar som Nigeria är, med uppemot 300 folkgrupper – och som ett slags kommentar till kulturarvet – inleds varje kapitel med historien och liturgin kring den heliga kolanöten. Varje kapitel avslutas också med ett matrecept eller ett botaniskt nedslag bland medicinalväxter och örter.
Graceland är Chris Abanis andra bok på svenska. Den första var romanen Abigails liv (2008). Efter år av trakasserier och fängelsevistelser på grund av sitt skrivande lämnade Abani Nigeria 1991 och bor idag i Los Angeles.
