Valeria Luiselli
De tyngdlösa
(Los ingrávidos, 2011)
Översättning: Annakarin Thorburn
Rámus förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2018
Berättaren i den mexikanska författaren Valeria Luisellis (född 1983) debutroman De tyngdlösa bor i Mexico City tillsammans med sin man och deras två barn. Samtidigt som familjelivet pockar på uppmärksamhet försöker hon skriva den roman som simultant tar form på sidorna vi läser. I den minns hon – eller uppfinner – tiden som ung i New York då hon arbetade på ett litet förlag med uppgift att hitta latinamerikanska författare som i Roberto Bolaños efterföljd kunde översättas till engelska. Om hon där levde ett bohemiskt liv med tillfälliga kärleksförbindelser, reduceras tillvaron i den mexikanska huvudstaden snarare till det hem där såväl skrivakten som det stagnerade äktenskapet utspelar sig.
För den som lockas av metalitterärt trixande är Luisellis roman en veritabel guldgruva. Berättaren gör då och då halt för att begrunda textens tillblivelse, och hennes man kommer med invändningar mot det manus som växer fram. Efter hand tar berättarens besatthet av en halvt bortglömd författare i New York alltmer överhanden. Det rör sig om den mexikanske 1920-talspoeten Gilberto Owen. I hennes försök att övertyga chefen om att publicera hans dikter, låter hon rent av förfalska en samling äldre tolkningar av dem. En del av poetens anteckningar flikas in och en bit in i romanen sker så det avgörande skiftet; Owen börjar själv berätta om sin tillvaro i staden och om sin vänskap med den spanske poeten Federico García Lorca.
Det hävdas ibland att det finns en latinamerikansk litteratur före och efter Bolaño, och att det till och med skulle gå att se på vilken sida om hans verk som en viss roman eller novell har tillkommit. Åtminstone i Luisellis fall stämmer det. Den skugglike Owen för onekligen tankarna till sökandet efter den ständigt gäckande poeten Cesárea Tinajero i De vilda detektiverna. Liksom Bolaño skriver Luiselli en prosa besatt av både annan litteratur och av den litterära världen. Gränserna mellan fiktiva nivåer löses upp och glider in i varandra, allt med en fingerfärdighet som förvånar för ett förstlingsverk. Resultatet är en roman befolkad av spöklika röster, gestalter som obehindrat rör sig genom de väggar som vanligtvis bär upp den realistiska romankonstens konstruktioner.
Problemet är att metalitterära överskridanden av det här slaget gjorts alltför många gånger för att greppet automatiskt ska te sig särskilt modigt eller överraskande. Romanen är också ojämn i sina enskildheter – fina detaljer och vändningar samsas med trivialiteter och överflödiga reflektioner. De existentiella smärtpunkterna lyser för det mesta med sin frånvaro. De tyngdlösa är en skicklig men samtidigt något kylig och livlös debut. Tankarna går till skrivarkursens duktigaste elev som framgångsrikt bemästrat de moderiktiga piruetterna – men som fortfarande väntar på ett pockande ärende som kan få talangen att blomma ut på allvar.
