Kim Thúy
Em
(Em, 2020)
Översättning: Marianne Tufvesson
Sekwa förlag, 2021
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2/2021
I sina tidigare romaner har den kanadensisk-vietnamesiska författarinnan Kim Thúy tolkat exilupplevelsen. Både i debuten Ru och de följande Mân och Vi skrev hon om vietnameser i Kanada, men vi fick också följa hur några av dessa flyktingar återvände till det forna hemlandet för att arbeta där.
I sin senaste bok, Em, som nu ges ut på svenska i översättning av Marianne Tufvesson, skriver Kim Thúy i stället direkt om Vietnam, om kriget men också om krigsslutet och massflykten från det krigshärjade landet när det ena förtrycket ersattes av ett annat.
Hon skriver om kriget genom några konkreta livsöden, men också i mer sakinriktade kapitel som för oss tillbaka till den franska kolonialismen och dess etablerande av gummiplantager. På en av dessa utvecklas en gåtfull kärlek mellan den tyranniske plantageägaren och en ung vietnamesisk kvinna, som skall sabotera utvinningen av den värdefulla råvaran.
Alexandre och Mai, som de två heter, blir ett mytiskt par. Deras dotter Tâm, född i denna motsatsernas förening, är en av romanens samlande gestalter. Genom hennes ögon ser vi massakern i My Lai, en by som i Sverige gick under namnet Song My, liksom prostitutionen i Saigon och de gatubarn som ofta var ett resultat av den tillfälliga föreningen mellan en amerikansk soldat och en vietnamesisk kvinna. Ytterligare ett par gestalter bildar bokens episka nav, främst några barn som evakueras efter krigsslutet och som representerar den första vietnamesiska diasporagenerationen.
Huvudpersonerna bär i stor utsträckning en yttre betydelse – som projektionsyta för Kim Thúys bilder av kriget. De förklaras inte, de underkastas inte psykologisk analys eller något annat slag av litterärt förtingligande. De sveper förbi i ett flöde av intryck och minnen. Det är inte gestalterna som genomlyses i detta flöde. I sin samtidigt sakligt precisa och lyriskt laddade prosa låter Kim Thúy i stället det yttre genomlysas av de personer hon manar fram. Vi känner igen metoden från hennes tidigare böcker.
Inte bara romanens mytologiska urföräldrar utgör en förening av motsatser, Kim Thúy iscensätter även ett bredare tematiskt spel som speglar motsatser och tvetydigheter. Redan i romanens början skriver hon att ”förräderi går hand i hand med hjältemod, kärlek flörtar med svek.” I denna tvetydighet, eller dubbla erfarenhet, ”visar sig människor samtidigt starka, dåraktiga, fega, lojala, storsinta, vulgära, oskyldiga, trosvissa, grymma, modiga.”
Sedan ser vi just detta i romanens flöde av öden och gestalter, där en amerikansk soldat kan vara både bödel och räddande ängel. Kärleken och omsorgen är motkrafter, inneslutna i grymheten, en dubbelhet som understryks av skönheten i Kim Thúys diktion.
Hennes fokusering på något ständigt pågående innebär också att romanen inte får något egentligt slut, eller att den gestaltade erfarenheten når ett harmoniskt jämviktsläge:
”Om jag visste hur man avslutar ett samtal, om jag kunde hålla isär äkta sanningar, personliga sanningar och intuitiva sanningar, skulle jag ha trasslat loss trådarna innan jag fäste eller lade ut dem så att den här bokens berättelse blev tydlig mellan oss.”
Det här skriver Kim Thúy mot slutet av Em. Passagen understryker berättandets omöjlighet, eller omöjligheten att genom berättande nå en slutlig sanning. Kvar finns de bräckliga tolkningar som tar form i flödet av intryck, minnen och öden. Kim Thúys lättflytande prosa synliggör till synes paradoxalt hur illusorisk drömmen om den entydiga sanningen är. Det är en vacker poetik.
