Zoë Wicomb
Bländad av ljuset
(Playing in the light, 2006)
Övers. Meta Ottosson
Bokförlaget Tranan, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2012
Marion Campbell har lyckats väl i livet. Hon är en framgångsrik egenföretagare i Kapstaden, i det nya Sydafrika, har en liten men tjusig lägenhet vid havet och kan från sitt vardagsrumsfönster sitta och betrakta den klassiska vyn med Taffelberget och Robben Island. Marion driver en resebyrå, men egendomligt nog har hon själv en stark aversion mot att resa. Hon kan helt enkelt inte förstå meningen med det. Varför ska man blanda ihop sig med andra, jaga upplevelser, utsätta sig för nya och oväntade saker när man kan stanna hemma, kavla upp ärmarna, ta tag i problemen? Det har hon fått lära sig sedan barnsben. Inte så konstigt eftersom hennes föräldrar, trots sitt engelskklingande efternamn, ursprungligen var enkla, lantliga, hårt arbetande boer som hamnade i staden i jakt på en bättre tillvaro.
Marion är således lyckad men definitivt inte lycklig. När hon tänker på sitt liv hör hon allt oftare en obehaglig ton, en dissonans. Hon bär på en växande känsla av att något är fel. Hon känner den allra tydligast när hon besöker sin pappa som numera är halvsenil och mest går omkring och muttrar om att det går utför med allt och att det var bättre på den gamla goda apartheid-tiden. Marion håller i stort sett med, men man säger ju inte så numera. Antyder hon något i den riktningen på kontoret får hon ilskna mothugg av Brenda, den unga svarta flicka som hon nyligen har anställt.
Kanske har det med Brenda att göra, kanske med en tidningsartikel om en kvinna som vittnat inför Sannings- och försoningskommissionen om den tortyr hon utsatts för, kanske med en återkommande dröm om deras gamla svarta hemhjälp Tokkie. Vad det än är så kan inte Marion hindra minnena från att falla över henne. Och till slut måste hon, som så avskyr att resa, ge sig ut på en färd som sträcker sig så väl utåt som inåt och bakåt.
Hon knäcker gåtan med Tokkies identitet. Hon studerar de gamla sydafrikanska raslagarna och inser att definitionen av vem som var vit, svart eller färgad var en komplicerad sak, både juridiskt och mänskligt. Hon uppsöker tidigare okända släktingar och ser att de varken är boer eller engelsmän. Människor kan försvinna i mörkret men de kan också gömma sig i ljuset. Det var vad hennes egna föräldrar gjorde.
Det fanns olika val för de icke-vita i apartheidstaten som ville ett annat liv. Somliga gick med i motståndet, andra anpassade sig ända därhän att de blev låtsas-vita. För dem var systemet evigt och privilegierna givna av naturen. Ville man förändra återstod bara att satsa på sig själv, höja sig, göra en total personlig make-over. Om inte på djupet så åtminstone på ytan.
Bländad av ljuset är en medryckande och lättillgänglig roman om det hur det nya och det gamla Sydafrika existerar sida vid sida. Men de val mellan motstånd och individuell anpassning som boken gestaltar är också vår tids val och i detta ligger den stora allmängiltigheten i Zoë Wicombs bok.
