I en och samma volym publiceras nu på nytt ett par av V. S. Naipauls romaner. Dels den som blev hans genombrott, Ett hus åt Mr Biswas, om en indisk diaspora i Karibien, och dels Vid flodens krök som skildrar främlingskap och exilerfarenhet i en afrikansk miljö.
V. S. Naipaul
Efter kolonialväldet. Två romaner om en förlorad värld
Ett hus åt Mr Biswas
(A House for Mr Biswas, 1961)
Översättning: Carl Sundell
Vid flodens krök
(A Bend in the River, 1979)
Översättning: Else Lundgren
Förord: Stefan Helgesson
Modernista, 2021
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2021.
För en del författare blir debuten eller genombrottsboken något av en hämsko, ett verk som i kanske alltför hög grad kommer att styra förståelsen av författarskapet och framtida läsningar. Hundra år av ensamhet blev tidigt verket mot vilket senare romaner av Gabriel García Márquez kom att mätas. Och kom till korta inför, även om Patriarkens höst är en mer konsekvent gestaltad roman och även Kärlek i kolerans tid ett magisk-realistiskt mästerverk. För Salman Rushdie är Midnattsbarnen verket man inte kommer förbi, trots att genombrottsromanen följts av en strid ström av storverk.
För V. S. Naipaul är Ett hus åt Mr Biswas den ständiga referenspunkten. Romanen gav Naipaul hans internationella genombrott, när den gavs ut 1961. Den har lästs och flitigt diskuterats. Och kritiserats på ett sätt som också blivit en del av det obligatoriska programmet i förståelsen av Naipaul, alltså mer av politiska än litterära skäl. Bokens litterära förtjänster ifrågasätts sällan.
Romanen har också blivit något av en symbol för genombrottsfasen för den litterära Windrush-generationen, namnet alluderar på fartyget Windrush som 1948 angjorde brittiska Tilbury med karibiska migranter. För egen del kan jag tycka att Sam Selvon och Wilson Harris orättvist stått i skuggan av den unge Naipaul. Palace of the Peacock av Wilson Harris, utgiven året innan Ett hus åt Mr Biswas, är i mina ögon en bättre roman. Naipauls genombrottsbok präglas av en osorterad krönikeglädje där ingen detalj eller person är för oviktig att fördjupa sig i, trots att betydelsen för tematik och skeende är förhållandevis försumbar. Romanens värld får en 1800-talsmässig bredd, utan att det speglar en litterär nödvändighet.
När jag nu läser om den tillsammans med Vid flodens krök, först utgiven 1979, i volymen Efter kolonialväldet. Två romaner om en förlorad värld slås jag av den delvis förändrade tonen böckerna emellan. Mr Biswas är en dickensk anti-hjälte, en gestalt som i grunden inte förverkligar en enda, klassiskt episk dygd och som just därför väcker sympati. Han försöker bryta sig loss ur påtvingade familje- och sociala krav. Det rangliga hus han till slut låter bygga och de föga lönsamma brödskriverierna som självlärd journalist, efter att bland annat ha varit skyltmålare, blir en symbol för oberoendet. Med tiden blir även hans tidigare så hånfulla fru försonligare inställd till honom.
Romanen är, trots de invändningar man kan resa, alltid värd att läsa, för sin bild av hur en indisk diaspora i Karibien desperat håller fast, eller försöker bryta sig ur, de strukturer som dröjer kvar när de indiska språken gradvis överges av dem som följt på generationerna som fördes över som plantagearbetare under 1800-talet efter slaveriets avskaffande i det engelska samväldet. Den är också läsvärd för sin godmodiga och pikareskartade humor.
Tonen har mörknat i Vid flodens krök. Den utspelas i det inre av östra Afrika dit berättaren Salim, en av romanens representanter för den indiska diasporan i de brittiska kolonierna i Afrika, flyttat för att överta en butik i en liten stad som är förödd av strider efter det anonyma landets självständighet. Vad som sedan utvecklas i romanen är nya motsättningar knutna till en diktator som försöker förverkliga en afrikansk socialism, baserad på en ytlig bild av inhemsk religion, osmält ideologi och korruption.
Och så småningom också terror när de unga i hans parti motsätter sig en allt bisarrare personkult.
Under den nya diktaturen frodas till en början viss hoppfullhet, åtminstone hos européer som ser en möjlighet att profitera på de rika naturtillgångarna i landet; en del kritiker har sett landet som modellerat på Mobutos Kongo. Då expanderar också den lilla staden, både genom affärsverksamheten och ett universitet till vilket Salim lockas, dock främst av erotiska skäl i en affär med hustrun till en europeisk akademiker, som med skiftande framgång ”utforskar Afrika”.
Så speglar romanen flera motsättningar och dilemman: mellan det afrikanska och europeisk neokolonialism, mellan afrikaner och indier i en tilltagande spiral av förtryck och trakasserier och mellan den tidigare toleransen folkgrupperna emellan och etnisk chauvinism. I takt med att motsättningarna tilltar förändras paradoxalt nog tonen i romanen. Det melankoliska ger rum för en hårdare satir, som om Naipaul inte kan motstå förlöjligandet av den felslagna panafrikanismen.
Det är främst på den punkten som mycket av kritiken mot romanen riktats. Stefan Helgesson skriver i sitt utmärkta förord att vad som räddar romanen är att den är skriven i jag-form. Salim är en opålitlig berättare, som gradvis avslöjar sin egen bitterhet, en bitterhet med rasistiska övertoner. Andra kritiker har knutit Salims beskrivning av det afrikanska mot Naipauls tilltagande identifikation med det brittiska samväldet.
Jag tycker dock att kritiken skjuter vid sidan av målet. Naipaul tolkar en exilerfarenhet. Hans indiska migranter utgör själva en utsatt grupp, och de slits av ett dubbelt främlingskap både mot det karibiska eller afrikanska och de asiatiska samhälls- och religiösa mönstren. Bland samtida författare har Oonya Kempadoo gestaltat liknande upplevelser, fast med större medkänsla och i vår direkta samtid.
Just den trohet mot gestaltens tänkta upplevelse som präglar jag-fiktionen i Vid flodens krök är en egenskap som gör romanen till en av Naipauls främsta.
