Deepa Anappara
Längs den lila linjen
(Djinn patrol on the purple line, 2020)
Översättning: Manne Svensson
Bokförlaget Polaris, 2020
Publicerad i Karavan 3/2020
Vem bryr sig om en nioårig stammande slumpojke som plötsligt är borta i en vecka? Inte hans lärare, inte polisen (så klart inte). Föräldrarna? Jo, men de är mest lamslagna. De som både bryr sig och tänker göra något är tre jämnåriga klasskamrater – Jai, Pari och Faiz. De formerar en sammansvetsad deckargrupp för att utreda saken. Det är ungefär som i Enid Blytons Femböcker eller Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist. Fast Jai, som utser sig själv till gruppledare, hämtar sin visdom från närmare håll – från de bengaliska gåtlösarna Byomkesh Bakshi och Satyajit Rays Feluda, men allra mest från poliserna i TV:s true crime-serier som han tittar på i smyg – framför allt den sensationalistiska Polispatrullen.
Jai känner till efterforskningens teknik, tror han i alla fall. Men i själva verket är det Pari, den duktiga flickan, som är gruppens Sherlock, som driver på och drar slutsatser, medan Jai agerar som en lätt förvirrad variant av dr Watson och Faiz ständigt lanserar sin teori om att onda djinner är i farten. ”Djinner gillar mörka platser, så de drar in barn i en tom underjordisk grotta, visar sina långa tänder och glufs, glufs, glufs.”
Deepa Anappara arbetade som journalist under ett tiotal år och intervjuade ofta barn i slumområden. Hon stötte då på fenomenet med kidnappade barn och insåg det upprörande faktum att varje dag försvinner så många som upp emot 200 barn spårlöst i Indien. Men det var svårt att skriva om dessa barn från fattiga områden i reportageform utan att de förvandlades till anonyma offer, och så att de framträdde som så kaxiga och roliga som de var när hon träffade dem. Det kunde bara ske om hon satte dem själva i centrum i en berättelse, skriver hon i ett efterord till boken.
Längs den lila linjen, titeln på Deepa Anapparas med rätta hyllade debutroman, syftar både på den anonyma storstadens tunnelbana och på någonting vidare. Det finns linjer och förbindelser och det finns gränser. En sådan gräns går mellan bastin, slumområdet, där Jai och hans föräldrar och syster Runu lever och det närbelägna höghusområdet, hi-fi-husen som Jai kallar dem. Där bor rika människor som sysslar med gudvetvad. Många lyxiga lägenheter står tomma eftersom de köpts enbart som investeringar. Skiljelinjen mot bastin är tydligt markerad av en jättelik sophög där smutsiga småbarn rotar efter något som går att sälja. Likväl finns det förbindelser mellan områdena eftersom många av sluminnevånarna arbetar åt hi-fi-folket som städare, barnpassare, strykare, lägenhetsvakter. Det är också en förbindelse som just här ska visa sig ha ödesdigra konsekvenser.
Den saknade pojken Bahadur hittas inte. I stället försvinner fler barn och deckartrion ger sig ut på allt riskablare uppdrag i grannskapet. ”Vet dina föräldrar om att du är här?” frågar någon. ”Det är ett av problemen med att vara barndetektiv. En sån fråga skulle Byomkesh Bakshi aldrig ha fått”, beklagar sig Jai.
Det är från Jais perspektiv som merparten av historien berättas. Hans speciella humor och hans omväxlande barnsliga och lillgamla språk ger boken dess ton. Hans dagdrömmerier skyddar honom mot den skräck han borde känna. Han ser sig själv spela huvudrollen i avsnittet ”en slumpojkes försvinnande” i Polispatrullen. ”Fokusera!” fräser Pari. Det gör han inte.
Det är runt nyår, vinterkylan kryper in, smogen ligger tät. Vem är det som rör sig där ute? Några som definitivt inte vet det är poliserna. De är mutkolvar och mer sugna på att trakassera sluminnevånarna än att lösa brott. ”Vi ska riva er basti, snart kommer bulldozrarna”, säger de hotfullt om någon skäller på dem.
Efter en tid börjar bastins innevånare i stället att vända sig mot varandra. Ryktena löper, det är muslimerna som ligger bakom. Det fascistoida Hindu Samaj agiterar och polisen känner sig tvungen att arrestera några unga muslimska män. Bland dem finns Faiz storebror, så Faiz måste ägna sin fritid åt att stå i en vägkorsning och sälja mobilskal och rosor för att rädda familjens ekonomi.
Barndomens utopi där kön och religion och bakgrund kvittar lika är snart förbi. Det som återstår är den hårda verkligheten och i den fortsätter bortförandena.
Och plötsligt kommer allt alldeles för nära. Läsaren förstår att detta knappast kommer att sluta lyckligt som i den gängse barndeckaren.
Medierna belägrar bastin. Man kommer säkert att göra ett avsnitt av Polispatrullen om de kidnappade slumbarnen. Jai vet att han inte kommer att se det. Vad är hela livet, tänker han. ”Om man dör medan man fortfarande är ett barn, är ens liv då halvt eller helt eller inget?”
