Mia Couto
Gift från Gud, botemedel från Djävulen
(Venenos de deus, remédios do diabo, 2008)
Översättning: Mário Pastor & Gunilla Winberg
Bokförlaget Panta Rei, 2020
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2/2021
Mia Cuoto, en av de stora författarna från den afrikanska kontinenten och från det portugisiska språkområdet, behöver förmodligen ingen presentation för Karavans läsare. Men låt mig ändå nämna att hans föräldrar av politiska skäl i början av 50-talet emigrerade till Mocambique undan Salazars diktatur i Portugal. Mia Couto föddes 1955 i Beira, en hamnstad ungefär mitt i Mocambique. Han är vit afrikan, moçambikier. Detta faktum har påverkat honom, konstigt vore annars, och gjort att ”sökandet efter identitet” har blivit centralt i hans författarskap, så också i denna roman.
Här ger Gunilla Winberg på det lilla förlaget Panta Rei i Stockholm ut ännu en lusofon roman från Afrika. Något som har blivit hennes specialitet och uppgift, tycks det. Det hela utspelar sig i Vila Cacimba, dimmornas stad. Ett namn som inte är godtyckligt valt, ty det mesta är dolt i ett dimmigt dunkel i denna gåtfulla roman.
Läkaren Sidónio Rosa anländer från Lissabon till den lilla byn i Mocambique. På en läkarkonferens i Portugal har han träffat mulattskan Deolinda och förälskat sig i henne. Det är henne han söker efter i dimman. Han besöker var dag hennes föräldrar. Fadern, Bartolomeu Sozinho, är sjuk i diabetes och har låst in sig i sitt sovrum; besluten att aldrig lämna det inväntar han döden. Sidónio Rosa försöker förgäves hjälpa honom men han vägrar behandlas och insisterar på att hans hustru, Fru Munda, håller på att förgifta honom. Läkaren vilseleds in i en dimridå av lögner, antydningar och motsägelser, eftersom Deolindas familj inte vill avslöja sanningen om hennes öde. Om det nu finns en sanning: Couto ligger nära den muntliga berättartraditionen i sitt hemland när han låter olika sanningar vara lika betydelsefulla och visar på hur vi människor omger oss av illusioner för att slippa verkligheten.
Det är viktigt för berättaren att Deolinda är mulatt, liksom hennes mor: i limbo mellan två kulturer. Att läkaren är portugis poängteras också ofta, jämte namnet benämns han som portugisen eller utlänningen. Och det är inte bara individerna som famlar, utan nationen: ”Hela det här landet ljuger för att kunna leva” heter det på ett ställe. När Couto växte upp hade hans land nyligen blivit självständigt och sökte sin identitet, precis som han själv gjorde som vit afrikan, och detta tema har fortsatt varit aktuellt hos honom.
Ett annat centralt tema hos Couto är hans dissekering av maktens strukturer. Här gestaltas det i Hansxcellens, Bartolomeos antagonist och korrupte administratör som bestämmer i staden. Det finns i detta sammanhang en aspekt av romanen som tilltalar, humorn. Deolindas föräldrar är naturligtvis två tragikomiska karaktärer i sin destruktiva relation. Men vi skrattar också åt Hansxcellens, även om vi sätter det i halsen, medvetna om att det finns så många korrupta politiker över hela världen. Något jag tror är Coutos avsikt: ”Kanske är skrattet ett föregående språk som vi har förlorat i takt med att världen upphörde att vara vår”, som det heter i slutet av kapitel tolv.
Visst är den gåtfulla berättelsen, karaktärernas passionerade och förvillande åkningar mellan sanning och lögn, läsvärda, men jag menar att det är Coutos språk som förvandlar detta till god litteratur. Han har en förmåga att mejsla fram tänkvärda aforismer, också här på svenska. Två exempel: ”Är inte fjärilens vingar hela fjärilen?”, ”att drömma är ett sätt att ljuga för livet, en hämnd mot ett öde som alltid är för futtigt och jämt kommer för sent.” (Samtidigt förstår jag inte varför all dialog är kursiv, när så kallade talstreck också används?)
Gåtfullheten kvarstår genom hela romanen, och till sist är jag nära att instämma i läkarens utrop: ”Jag tror inte på någon längre!” Men när det är dimma är det svårt att se klart och när gud och djävulen strider med oss vanliga människor blir det naturligtvis förvirrat.
