Mia Couto
Jesusalem
(Jesusalém, 2009)
Översättning: Irene Anderberg
Leopard förlag, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2015
Någonstans i ett nutida land i Afrika ger en far sig av från staden med sina två söner, ut till ödemarkerna, långt från allt och alla, för att starta om på nytt. Allt ska göras om, det förgångna suddas ut, synder tvättas bort och det nya livet ska innehålla allt det som inte redan finns.
Silvestre Vitalicio, eller Mateus Ventura som han egentligen heter, är en bruten man; som änkling har han tagit på sig ansvaret att se till att hans söner inte blir besvikna på livet såsom han har blivit. En gång var han en vänlig själ, mot vars beniga bröst de båda barnen kunde luta sig, men det var innan han gick vilse, innan livet blev för svårt att uthärda.
Han förbjuder sina pojkar att ha minnen, inget har funnits, endast nuet räknas. Han ger dem och sig själv nya namn i en omdöpningsceremoni, liksom svågern som är med på resan, en militär och åsnan, Jezibela.
Ödemarkerna som är familjens nya hem kallar Silvestre för Jesusalem, platsen där Jesus ska stiga ner från korset. Han förkunnar för barnen att Jesusalem är det enda stället som finns kvar på jorden och att de är de sista överlevande.
Mwanito, den yngste sonen, för läsaren igenom berättelsen med sin sorgsna, barnsliga stämma. Han är bara tre år när han kommer till Jesusalem, ett gammalt öde jaktreservat. Där springer han runt och leker med ingenting, vinden och tystnaden är hans enda lekkamrater. Han försöker i sin barnslighet att acceptera faderns lögn men det gör inte hans äldre bror, Ntunzi, som minns det fadern vill tvinga dem att glömma.
Nämligen att deras mor, Dordalma, är död, och att faderns galenskap började där hennes liv tog slut. Ntunzi och Mwanito drömmer om sin mor och försöker på olika sätt framkalla en kvinnas närvaro.
En dag står där en kvinna, mitt i Jesusalem, en vit, europeisk kvinna, även hon på flykt från verkligheten. För Silvestre utgör hon ett hot, en påminnelse om att livet fortfarande fortgår någonstans, för barnen förkroppsligar hon den förlorade modern. Hon är inkräkterskan, sändebudet, horan som ska förlösa dem alla. Få dem att öppna ögonen och se sig själva, om de bara vågar.
Mia Couto har vävt ihop en berättelse där nutiden bär på många tunga minnen, där naturen innehåller element av det magiska, där människa och djur ibland står varandra farligt nära. Längtan är ständigt närvarande, bort eller till något, till någon.
I Jesusalem kämpar man med olika medel att handskas med insikten om att livet tagit slut eller att man inte lyckats ta vara på det som en gång fanns.
Världen, säger Couto, upphör när vi inte längre är i stånd att älska.
Författaren Mia Couto är född 1955 i Beira, Moçambique, av portugisiska föräldrar. Som politiskt medveten författare skriver han prosa, poesi och dramatik. Hans berättelser väver ofta ihop dåtid med nutid, dröm med verklighet och svart mot vitt: afrikanskt mot europeiskt. En magisk realism skönjs i många av hans böcker och eftersom han är uppvuxen i inbördeskrigets Moçambique finns krigen ständigt närvarande, i människors minnen och sätt att leva.
