Clarice Lispector
Blåsa liv (Pulsslag)
(Um sopro de vida (Pulsações), 1978)
Översättning: Örjan Sjögren
Bokförlaget Tranan, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2015
Under de sista åren av sitt liv gav den brasilianska författaren Clarice Lispector regelbundet kuvert med text till sin goda vän Olga Borelli. Materialet skulle komma att bli författarens bok Stjärnans ögonblick samt den postumt sammanställda och utgivna Blåsa liv. Det går därför inte att med säkerhet säga om den sistnämna boken helt ligger i linje med det Lispector själv hade tänkt sig. Och inte heller om den är fullständigt avslutad. Samtidigt är det uppriktigt svårt att föreställa sig att detta hennes avslutande alster skulle kunna utforma sig på annat sätt än den gör.
Författaren, en av bokens två gestalter, skapar Ângela Pralini, som utgör bokens andra gestalt. För att kunna föra en dialog med sitt eget mörka inre? Eller som ett slags verktyg för att uppnå ett sannare skrivande, ett sätt för författaren att upprätthålla skrivandets innersta, undersökande, frågande struktur? Han skapar henne, blåser liv i henne likt en Gud som levandegör. Han håller henne tätt och kontrollerat intill sig och han släpper henne lös (eller hon sliter sig) för att följa hennes ageranden intill den punkt när han plötsligt inser att han också hatar sin älskade Ângela. Att han vill att hon skall dö. Men är han då beredd att dö med henne?
Texten pendlar oavbrutet mellan dessa två gestalter, dessa två tänkande, skrivande konkurrenter. En man och en kvinna. En strukturerad, ängslig, trevande berättarinstans (som även han undrar om han har blivit uppdiktad) och en fri, ärlig och mer levande skribent. Vem som egentligen är vem, vem som styr vem eller skapar vem är omöjligt att veta. Och fullständigt oväsentligt kan man tycka.
Av alla spår och allt svårlöst huvudbry som Lispectors text (eller hennes texter rent allmänt) framkallar är i Blåsa liv det platslösa som tydligast. Det ständigt flytande, det pågående, det ofasta, det rörliga. Det är på något sätt inbyggt i hur texten är, att den fullkomligt fritt rör sig mellan det litteräras olika fiktiva lager. Det bör inte fastställas eller det går kanske inte ens, var den pålitliga berättaren finns i sammanhanget. Om det är två röster i samma gestalt, om någon av dem eller båda tillsammans är Lispector själv. Än en gång handlar Lispectors text om att söka ta sig förbi det litterära. Att skriva fiktion ickefiktivt. Att ta sig igenom litteratur och komma ut till verklighet på andra sidan.
Örjan Sjögren kallar i förordet Blåsa liv för en högst okonventionell roman och frågar sig samtidigt om den ens kan kallas roman. Att den är en spegelkammare, präglad av självmedvetenhet och ifrågasättande av sin egen roll som ”genrelämplig” är det i alla fall ingen tvekan om.
Mot slutet, när texten omistligt drar sig närmare döden på ett konkret sätt känns det givet att det är författarens (alltså Lispector själv denna gång) egen tillvaro med en cancerdiagnos med dystra utsikter som tar plats. Det finns en oräddhet inbegripen i dessa stycken som jag tänker måste härröra från någon som själv närmat sig slutets ofrånkomlighet. Att Blåsa liv landar där, med hela det öppna, frågande och undersökande med sig från bokens tidigare fragment är tillfredsställande och vackert. Att berättelsen når ett avslut. Liksom livet. Att slutet i romanens fall ändå är av en öppen karaktär känns lika givet, och om det beror på ett medvetet val från författaren eller har sin orsak i en postum sammansättning av ett ofärdigt material spelar mindre roll. Det känns rätt. Kanske lyckades hon faktiskt skriva färdigt den definitiva romanen som hon önskade, med ordets dubbelbottnade betydelse.
