arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Ndiaye värnar konstens integritet


Ndiaye värnar konstens integritet


Marie Ndiaye
La cheffe: roman om en kock
(La cheffe, roman d’une cuisinière, 2016)
Översättning: Maria Björkman
Natur & Kultur, 2018

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2019

 

Omslag La Cheffe

Huvudpersonen kallas ”Cheffe” genom hela romanen. Men vi möter henne endast indirekt, genom orden från berättaren som arbetade som kockassistent på en restaurang hon ägde. Berättelsen är starkt lojal, närmast devot. Vi inser att berättaren älskade Cheffe, och en viktig linje i hans berättelse är att rätta till bilden av henne.

Ty Cheffe anses av många ointelligent, och hennes dotter förspiller ingen möda i sin iver att svärta minnet av modern. Vi ser detta genom berättarens ivriga försök att korrigera bilden av Cheffe.

Ingen oenighet råder dock om Cheffes virtuositet i köket. Hon komponerar sina egna rätter, där hon alltid låter de skilda råvarorna tala. Det är ett resultat av de första lärospånen, när Cheffe i de tidiga tonåren var husa och städerska hos ett medelålders par.

De var slavar under sin matlast. De hade en kokerska som efter eget huvud skulle tillaga deras åtminstone kvantitativt överdådiga måltider. Det skulle alltid vara ett stort antal rätter med kött i centrum, oavsett om de dinerade ensamma eller hade gäster.

Men kokerskans eget huvud var inte oanfrätt, inte helt inriktat på maten utan också fyllt av förakt för paret, vilket gjorde hennes matlagning oengagerad och rätterna fantasilösa. Cheffe såg vad kokerskan gjorde, hon registrerade detaljerna och funderade ut hur hon själv skulle ha anrättat måltiderna.

När hon är sexton ombeds hon plötsligt att laga middagen när kokerskan med oklara motiv ger sig av. Cheffe lägger ner sin själ och sin fantasi i tillagandet av en måltid, som blir en himmelsk upplevelse för paret hon tjänar hos.

Cheffe arbetar intuitivt. Hennes barndom gick i den yttersta knapphetens tecken, men den var lycklig. Någon erfarenhet av matlagning hade hon inte när hon fick sin första uppgift. Hon fortsätter att arbeta intuitivt, men lika viktig som hennes fantasi är hennes värdighet i förhållande till råvarorna. Hon ”kände tacksamhet mot dem och gjorde sitt bästa för att hedra dem, grönsaker, örter, växter, djur.”

Cheffe blir framgångsrik, men hon värnar maten. Den skall upplevas, inte verbaliseras. Hon avskyr pretentiösa beskrivningar och är alltid lika besvärad när gästerna på restaurangen hon senare öppnar skall förklara smakerna de upplevt. Det är samma sak när hon intervjuas. Det gör att Cheffe uppfattas som ointelligent.

Det är den ena missuppfattningen berättaren gör upp med. Den andra gäller dotterns förtal av modern som känslokall, dottern som tagit över och förött Cheffes restaurang.

Det är de två linjerna i romanerna: relationen människor emellan och konstens krav. Marie Ndiayes originalitet kommer främst till uttryck i det senare. Bilden av Cheffe genomsyras av hennes motvilja mot teoretiserande och alla försök att förklara ett mästerverk. Cheffe går helt upp i sin matlagning. Hennes ovillkorliga engagemang blir en symbol för alla former av konstutövning eller virtuost behärskad teknik.

Men i hennes värnande om konsten och den egna personen är Cheffe också ett exempel på människans outgrundlighet. Vi kan aldrig veta säkert om den version vi får i romanen är den sanna. Kanske är den idealiserad, kanske är dottern orättmätigt demoniserad? Berättaren är i sin dyrkan ett exempel på den opålitliga berättare vi möter hos Faulkner och andra prosamodernister.
Ytterst värnar Marie Ndiaye inte bara konstens integritet, utan också människans. Och de virtuosa beskrivningarna av Cheffes konst förfaller aldrig till de floskler som Cheffe ogillar.

Av Goncourtprisvinnaren Marie Ndiaye (f. 1967) finns flera romaner översatta till svenska sedan tidigare, de två senaste är Tre starka kvinnor och Mitt instängda hjärta. I Karavan nr 1/2017 tecknar Anneli Jordahl ett inträngande porträtt av Ndiaye i serien Författarfränder.

 

MAGNUS ERIKSSON