Natacha Appanah
Våldets vändkrets
(Tropique de la violence, 2016)
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate bokförlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2018
Natacha Appanah föddes 1973 på ön Mauritius, före detta fransk koloni, men bor i Frankrike och skriver på franska. Platsen för hennes roman Våldets vändkrets, som nu kommer ut i svensk översättning, är det franska departementet Mayotte som ligger i Indiska oceanen och består av en huvudö, en mindre ö och ett antal kobbar och skär. Och ämnet är som titeln antyder det våld som föds ur fattigdom och desperation.
Mayotte är en plats som bättre än många andra illustrerar både kolonialismens och rasismens sår och flyktens trauman. Den gamla koloniala ordningens strukturer finns bevarade. Vita fransmän bor fortfarande kvar, och nya kommer från ”moderlandet”, bland annat för att starta olika projekt för den fattiga svarta lokalbefolkningen och sedan åka tillbaka med nyförvärvade godhetspoäng. Samtidigt kommer båtar med migranter från den afrikanska kontinenten med hopp om att ta sig vidare till Frankrike. Och allt detta strålar samman i pojken Moïses kropp.
Hans tonåriga mamma är en av de flyktingar som anländer med båtarna. När hon ser den vita sjuksköterskan Marie på mottagningsplatsen ger hon sin baby till henne eftersom hon är övertygad om att hans olikfärgade ögon är ett dåligt omen. Marie, som i enlighet med formeln i en gammal saga, länge har längtat efter ett eget barn, adopterar pojken. Han växer upp i ett mellanförskap som blir allt djupare och känner sig inte hemma vare sig hos de svarta eller de vita. När Marie berättar sanningen om hur han kom till henne öppnar sig en spricka mellan dem som hon inte lyckas överbrygga. Och när hon plötsligt dör blir han i ett slag berövad hennes vithetsprivilegier, som även han har fått ta del av om än mycket villkorat.
Nu börjar en snabb nedstigning i det inferno som är en svart, hemlös pojkes tillvaro på Mayotte. Historien berättas ur olika perspektiv: Moïses, Maries, den trasiga och sadistiska gängledaren Bruces, och den naiva volontärarbetaren Stéphanes. Och detta är en historia som inte kan ha något lyckligt slut. Inte för någon.
Att skildra en plats historia, nutid och trauman genom en karaktärs öden är ett vanligt grepp som kan göras mer eller mindre bra. I Appanahs text blir det lite väl övertydligt, och inte sällan skriver hon läsaren på näsan. Att barn i den extrema utsatthet hon beskriver blir brådmogna är inte otroligt, men vissa av de sociologiska analyser de levererar känns mer som buktaleri. Hon lyckas heller inte riktigt få mig att bry mig om sina romanpersoner. Kanske för att så mycket ska hända och så många röster ska få plats på ett relativt litet utrymme. Därmed inte sagt att en till omfånget liten roman inte kan rymma oändligt mycket. Och som en historia om hur lite människan har att sätta emot strukturell rasism och ekonomiska orättvisor är Våldets vändkrets på sätt och vis effektiv. Men Appanah lyckas inte skapa den narrativa och språkliga täthet som romanen hade behövt.
